- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
87

(1892-1939)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN RENÄSSANSFURSTINNA.

den arm, som var starkast och skickligast af alla i
att fäkta och strida, den hand, i hvilken jag
lagt min och hvilken jag trodde fullkomlig i
heder och tro, men i hvilken jag nu ej mer
finner hederns och ärlighetens märke — den
hand, som mest af alla tycktes vard att kyssas.

Nu, då jag sett det som jag ej skulle ha
kunnat tro, nu skall jag, om jag ej finner nå-
gon utväg att älska dig mindre, snart dö af
saknad.

Farväl min vän, älskad öfver alla vänner,
för hvars skull jag utdrifvit all annan kärlek ur
mitt hjärta, för att du ensam skulle där få bo:
helt och hållet hade du vunnit den plats, som
ingen annan någonsin kunnat vinna. Farväl
min vän, eftersom ditt hjärta ljuger.

Hon säger farväl till hans ömhet, på
hvilken hon trott, till allt det, som hon
älskat hos honom, då hon trodde sig i
honom finna fullkomligheten,, »då jag såg
hos dig så många fullkomligheter, att
jag ej skulle ha kunnat nedskrifva dem
alla», farväl till den heder, på hvilken
hon litat så fast, till de eder och bedy-
randen, som hon nu visste vara falska,
till alla de ljufva tankar, som vidmakt-
hållit kärleken i hennes hjärta, till de
minnen, som talat väl om honom både
dag och natt. »Nu kunna de länge
sofva, nu behöfva de ej mer ropa ditt
lof!»

Farväl dessa bref och dessa dikter, som
jag ej mer vågar läsa, emedan de ännu skulle
kunna locka mig till att älska! Farväl allt det
som jag haft lust till för att bättre, behaga dig!
Farväl det som var lyckan i mitt lif, ty en out-
härdlig smärta tvingar mig att tiga.

Farväl det farväl, som du så många gån.
ger bjudit mig, då du måste fara långt bort
ifrån mig, den trohet du svor mig, de löften du
hellre bort tiga med. Farväl dessa farväl, ofta
sagda utan ord — minnet af dem ökar min
smärta.

Farväl du hjärta, som jag trott vara så
godt, så rättrådigt och hederligt, att dess like
ej fanns — det hjärta som åt mitt gifvit döden.
— Jag förmår ej mer skrifva ett ord —»

På många ställen, i mångfaldiga ut-
tryck bryter hennes smärta fram:

Du var mitt paradis, du blef mitt fångsel,
du var min hälsa, till min sjukdom blef du.

Jag skall kläda mig i svart i stället för i
sköna prydnader — min dräkt blir i alla fall
icke så svart som jag är sorgsen.

Och hon berör en erfarenhet som
gjorts af många lidande, när hon skrif-
ver:

Detta är värre än döden, när man måste
dölja sin smärta och leende säga åt alla: Mig
fattas intet!

Och det var ej nog med att hon
måste dölja sin sorg. I femtonhundra-
talets Frankrike var man icke öfverdrif-
vet finkänslig. Att konung Henrik var
sin gemål otrogen visste hela hofvet,
men — nåja — sådant var ju mycket
vanligt, och det var inte värdt att ta
det för hårdt. Man generade sig ej
för att skämtande häntyda på saken till
och med i drottningens närvaro. Och
drottningen visste, att om hon ej därvid
höll god min, skulle man sedan i hem-
lighet göra narr af henne. Hon talar
på ett ställe om sina »alla kval och be-
dröfvelser, öfver hvilka jag ofta, för att
visa mig förståndig, skämtar inför an-
dra.»

En och annan gång — ehuru sällan
— finner man en ton af harm och ironi,
vanligen framkallad af hennes makes
små försök att föra henne bakom ljuset
med allehanda försäkringar, hvilka i hög
grad misshagade hennes öppna och
stolta sinne:

Du sade mig, att du älskade mig mycket
starkt, mycket, mycket starkt. Och jag trodde
dig. Men strax därefter fick jag höra dig säga
till en annan, att du älskade henne mycket,
mycket starkt. Du besitter verkligen mycket
styrka, då du kan älska så starkt på två håll!

Jag ej behöfver dig på pulsen känna,
ty sådan smärta har du aldrig rönt!
Så tig då! Tala ej om kval som bränna!
Nej, ljug ej mera — det är icke lönt!
Den blott om kärlek rätt att döma har,
som utaf ångst till döden plågad var.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 23 04:53:38 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1905/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free