Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 16 bilder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RENASSANSFURSTINNA.
Där skimrar ej ljuflig grönska,
ej blomster dofta där;
där råder evig vinter,
och våren bannlyst är.
Där finnes ej tempel och kyrka,
ej sköna målningars mängd,
intet som ögat tjusar
i denna sorgens ängd.
Hon sparar ej sina fötter:
på skarpa klippor hon går,
på tistel och på törne,
som vålla blodiga sår.
Allt hvad som världen gläder,
allt hvad som nöje ger,
lustbarheter och löjen
aldrig mera hon ser.
Denna djupt sorgsna dikt har emel-
lertid mot slutet några strofer burna af
en helt annan stämning. De äro troli-
gen senare skrifna, men känner man nå-
got till Margaretas lynne med sina snabbt
skiftande stämningar, kan man mycket
väl antaga, att de äro diktade blott få
dagar — måhända blott några timmar
— senare än de nyss anförda.
Om Gud henne öfvergifvit
på mörka bergets brant,
svårmod henne väl drifvit
till afgrundsdjupets kant.
Men han sin kärlek skänker,
han är hennes staf och stöd,
och ju mer hon i honom sig sänker,
dess mer hon i sig är död.
Man får icke fatta det så som om
Margareta skulle ha genomgått en reli-
giös kris emellan det hon skrifvit början
och slutet af denna dikt, emellan begyn-
nelsestrofernas dofva förtviflan och
afslutningens stilla resignation. Hon var
till hela sin läggning en djupt religiös
natur; det kunde väl hända — i syn-
nerhet under ungdomsdagarna — att
den religiösa känslan inom henne var
liksom bortskymd af hvarjehanda — af
nöjets skimrande lek, af mångahanda
omsorger, af kärlekens lycka och kär-
lekens smärta — men djupt i hennes
hjärta lefde den dock alltid, och visser-
ligen måste den sorgens stora ångest,
som drifver en människosjäl inåt, snabbt
komma henne att återfinna sitt ankarfäste
i den Gud, som för henne var icke blott
det omätliga alltet utan ock det innersta
och närmaste för hvarje människosjäl.
I diktens sista strof har undergifven-
heten förbytts i martyrens jublande extas.
Hon prisar sig lycklig öfver sin smärta,
emedan den fört henne närmare Gud.
Så blir den osälla lycklig,
lycklig i all sin nöd,
hon är i sin smärta förälskad,
hon trånar till sin död.
Det är ord som äro karaktäristiska
för denna »hänförda, drömmande, ex-
tatiska ande», som Rabelais kallar drott-
ning Margareta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
