Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÄMD.
undvikit. Det som är kan vara illa nog,
och det som varit må ha varit hundra
gånger bättre — det är därför inte sagdt
att det ena kan hjälpas upp genom att
falla på knä för det andra. En männi-
ska är icke en visare, som kan vridas
fram och tillbaka när som helst. Men
uret går tills det slits upp, och är fjädern
af, så är den af.
Hufvudet med panaman föll djupare
mellan axlarna, och han brydde sig inte
om att lyfta upp det för att se på rake-
ternas eldstreck. Det knallade och fräste
och folket hurrade och musiken spelade.
Lucas Nihl satt med sig själf, i den dofva,
tillbommade ångest, som var hans sista års
ständiga sällskap. Den var värre i kväll
än på länge, om det nu var att han stod
inför afgörandet, inför den sista kampen
där allt var satt på ett kort och hans
konstnärliga vara eller icke vara skulle
lyfta sig igen eller bli liggande på mar-
ken. I morgon skulle det börja. Kuren
var inte gyttjebad eller vatten med så
och så många procents järnhalt. Det
var luft och jord och haf, mosslukten i
några gamla rum, om de funnos kvar,
solspelet på en gafvel, ansikten och rös-
ter som han glömt och måste lära sig
igen, det stycke lif som tagit mot hans
eget och gifvit det den första utformnin-
gen, det var allt detta som skulle vara
räddningen, och han kunde ju göra för-
söket. I kväll föreföll honom emellertid
hela saken obskyr, och han begrep inte
hur han lyckats lura sig själf till den.
I den årsräcka han vistats utrikes
hade han inte egnat Sverige allt för många
tankar. Om han tänkte på det, var det
närmast som på en gäldenär. Nihl^ sué-
dois under en medaljerad duk — det var
något som man borde tacka honom för
där hemma, och man hade väl också
gjort det. Att han själf kunde ha någon
skuld till sitt land hade aldrig fallit ho-
nom in förr än på sista tiden. Han hade
tagit sig fram själf. Utan gynnare och
stipendier. Hans konst hade ingenting
särskildt svenskt, och kontinenten var
hans atelier som den blifvit hans mark-
nad.
Ett europeiskt namn, öfverhopad med
beställningar, fick han inte mycken tid
till annat än att följa handen, som trol-
lade fram ett ansikte på några veckor,
och ta betaldt för att detta ansikte hade
råd att sätta hans signatur i ett tafvel-
hörn. Under några år utvecklade han
en massproduktion. Han blef en mode-
sak, som den eller den skräddarn, den eller
den restauratörn, och han sålde sig dyrt.
Om han emellanåt kände leda vid detta
att få sin lifsuppgift degraderad till yrke,
så tröstade han sig med att han kunde
få fram lifsuppgiften när han ville, att
han egentligen inte hade sålt sig utan
bara lurat publiken. Och så länge den
lät sig luras och betalade stora, sköna
sedlar för det, fanns det ingen anledning
för honom att säga stopp. Förresten lu-
rade han den inte heller; den fick hvad
den ville.
Men det var detta med lifsuppgiften.
På den tiden han ännu var så fattig att
han hade råd att egna sig åt den var
det i alla fall glada dagar. Nu hade
han inte råd längre. Han tänkte på de
små dukarna från Montmartre; så mycket
lärft man smetade ner på den tiden, och
hvad det gick! Det var sol då, det hade
aldrig varit så mycket sol sedan. Och
Lucas Nihl fick en oresonlig längtan efter
dem just nu — en fars längtan efter sina
barn. Han sade sig som han sagt sig
hundra gånger, att en konstnär åtmin-
stone i ett afseende är bittert vanlottad
i jämförelse med en författare och en
kompositör. Deras verk stanna dock hos
dem. Boken kan tas ner från hyllan och
kompositionen spelas om, när det gamla
ropar på uppståndelse. Men taflan är borta.
Ett stycke af mig själf ägs af främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
