Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
BO BERGMAN.
Den tacksamhet, som verket skall visa
sin upphofsman genom att trösta ho-
nom och göra honom ung igen och
ge tillbaka något af all den kärlek han
en gång slösat på det — den tacksam-
heten får andra, det blir deras ögon som
lysa och deras bröst som vidgas. Fa-
dern är skild från sitt barn.
Nihl kom tillbaka till sina Montmar-
treminnen.
Det var något att lefva då. Ondt
om pengar men aldrig ondt om glädje.
En gammal takränna mot kvälln, en kjol
öfver en vad, en lusgubbe på en bänk i
regntjockan — att det fanns människor,
som sågo sådant och voro ledsna ändå,
eller rättare, att det fanns människor som
inte sågo det. De stannade inte och
gräto och skrattade invärtes, gingo bara
förbi, kunde man förstå det? Men hur
var det nu igen? Det som han inte be-
gripit hos andra, det hade händt honom
själf; han hade tappat lusten att stanna,
han också. Tyst, med nedböjdt hufvud
och ögon, som bara speglade gatans grå,
hade han sällat sig till lifvets förbipas-
serare och följt med den stora skocken.
En ångest, olidlig som en kroppslig kläda,
sköt fram honom. Eller var alltsammans
en synvilla, var det han som stod stilla
och lifvet som rann förbi? Hade han
blifvit efter? Allting rör sig; hvilan är
att röra sig själf. När han inte kände
den, bevisade det väl att det var han
som stannat.
Och det hade mulnat och blifvit så
snäft omkring honom. Inga perspektiv
längre. Hans själ hade fått någon slags
starr, så att han bara såg brunt, en tung,
sumpig färg, som snus eller mull. Den
hade legat och lurat i botten på hans
taflor, rullat ihop sig i skuggorna och
väntat. Men nu var den framme, och
den ville inte ge med sig. Han hade
fört en hemlig, förbittrad kamp mot den,
en kamp mot sig själf, ty den var i ho-
nom och därför var den i allt som han
såg. Var det början till slutet? Mull-
färgen öfver lifvet?
Sista gången han utställt, det var i
Brüssel, hade kritiken haft ett ord om
det. Det klack till i honom; han var
alltså inte ensam längre om att se det.
Från den dagen lämnade ångesten honom
aldrig helt. Han kände segrarens fasa,
när det bär utför. Och det bar utför.
Han fördubblade sin virtuositet, linjerna
dansade under hans pensel, konstgrep-
pen slogo ihjäl hvarann, hans öga bor-
rade sig in som en syl i ansiktena —
de släppte icke sina hemligheter mer.
Någonting tog emot som han slog sig
blodig på; en dörr var stängd. Han såg
en mörk panna, en mun som lyste, en
blick som stack tillbaka mot hans egen
och som han inte kunde kufva med sin,
och han måste ge tappt. Han hämna-
des med att höja sina gage. Ville de
inte ge honom något, så skulle de få be-
tala i stället. Svetten som kom i hans
panna kostade pengar.
Ibland funderade han på att slunga
allt och gå sin väg. Ännu var äran i
behåll, och han var rik. Behöfde inte
slåss längre, kunde ge middagar. Han
kom ihåg den berömde författaren, som
han träffat i Paris. Det var en klok
karl, han reste hem och blef borgmästare,
när det tog slut.
— Res efter, hade Nihl sagt till sig
själf. Det finns borgmästarplatser i konst
också.
Han satt och såg ner på folket, med
en gäspning. Orkestern klämde i en
skrällmarsch och slutraketen sköt upp.
Så blef det tyst, folket försvann mellan
trädens svarta kulisser och månen blef
ensam kvar på scenen, som en spöklykta.
Sjön sof.
— Ja, ja, det blir väl det... Att
packa in och ta adjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
