Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÄMD.
95
henne — det var helt flyktigt, men ögo-
nen vakade. Han fick ett tvärt nej.
Detta nej och ansiktet som hörde till det
fyllde Nihl med glädje. Sedan var det
bara att arbeta, bort det och det gick ju
tämligen lätt; han hade vissheten nu, och
han grep sig an med en ifver, som han
inte kände igen, darrande af förväntan.
Så hade han målat i det mesta af
två månader. I början med en skygg
tacksamhet mot hvart pänseldrag, med
känslan af fest i luften omkring sig, se-
dan lugnare, klarare, säkrare på sig
själf, ju mer arbetet framskred och han
sade sig, att det gick och att han var
räddad. Hvad det blef till för henne,
som gaf allt detta, visste han inte; han
var så tacksam han kunde, med tonfall
och små uppmärksamheter, så långt han
vågade gå utan att röra vid det som varit.
Hon sade ingenting heller. Men hennes
ansikte hade ibland något som om det
ville brista.
Sådana dar kunde han inte måla
henne.
Han tänkte aldrig på henne, när han
stod vid stafflit. När konstnären brann
i honom, såg han bara ett stycke besjä-
ladt stoff och brottades med det. Men
på hemvägen, så snart han blef ensam,
utmattad af nervansträngningen, såg han
åter Ingrid Alman, och det kunde hända
att han talade med sig själf om henne
och, märkvärdigt nog, formade detta tal
sig nästan alltid till ett slags själfförsvar.
Älskade han henne? Nej. Älskade
hon honom? Ja. Hon begärde alltså nå-
got. Ville han ge det och om han inte
ville, var det inte en förbrytelse att be-
gagna sig af henne som nu? A, hon var
snarare lycklig än olycklig af det —- och
förresten . . . lifvet är inte bara barmhär-
tighet, det finns något som heter ... nå,
nödvärn, exempelvis.
Lucas Nihl strök af sista pänseln och
torkade sig om fingrarna.
— Tack, nu så ...
Han stod rak på golfvet.
Ingrid släppte långsamt sin pose som
en dvala; ögonen kisade ut på gatan.
— Där är borgmästaren, sade hon. Han
går visst och läser öfver talet.
— Graftalet, ja... Förr i världen slapp
man åtminstone höra det; då låg man i
kistan. Nu skall man ha allting i för-
skott. Tidpunkten för lifsverkets affes-
tande är f. n. femtioåret, och sen- får
man inte göra något mer, sen skall man
vara så god och vara död. Annars
måste samhället supa på liket för andra
gången . . .
Det kom torrt mellan tänderna.
— Men jag lofvar att svälja det utan
grimas, både talet och champagnen.. .
Ä — rösten flög upp — jag skall lura
dem. Jag är bara trettio år ... och det
är ni, ni som . . . jo, det är det . . .
Han grep efter hennes hand.
Ingrid Alman satt stilla, men hennes
ansikte blef så ljust som från någon hem-
lig värmekälla.
-— Kom och sätt er här, sade hon.
Vi träffas ju aldrig.
Nihl såg upp.
— Ja, ni mälar och jag målas af.
Men vi tala aldrig. Har ni inte märkt det?
— Nej, sade Nihl i sitt hjärtas upp-
riktighet.
Han sköt taflan mot väggen och gick
fram till fönstret och satte sig med arm-
bågarna på bordet. I detta ögonblick
ville han tala om henne — om ansiktet,
som var böjdt öfver sömnaden och som
falnat igen, på några minuter. Men han
visste inte, hur han skulle börja. Skul-
den satt tjock i halsen. Skulle växlarna
infrias nu? De växte ju med hvar må-
nad, hvar vecka, hvar dag som gick, det
var att omsätta och omsätta, med ett
ord här, ett leende där. Hvilket för-
tvifladt rytteri. Snart återstod ingenting
annat än cedera bonis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
