Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÄMD.
97
rädd att förlora honom, och därmed var
hon själf med i räkningen. Och från
den tiden blef hvar dag en hemlig tor-
tyr. När han lyckats, är det jag också
som lyckats, sade hon. Hvarför ser
han inte det? Han tackar mig bara med
ord. Kan han bara ta och aldrig ge?
Luften, som hon andades, brände, och
hennes ord brände. Nihl märkte det;
hon väntade. Hennes kärlek blef blyg-
sel, men hon visste inte om hon blygdes
mest öfver sig själf eller öfver honom.
Hon tänkte på några ord, som fallit
mellan dem, nu i dag.
— Hvarför skall det vara så olika
med kärleken? hade hon sagt.
— Hur så? Nihl hade stått med
munnen full af penslar och fortsatt att
måla.
— Jag menar, med männens och
kvinnornas. Ni älska bara er sjelfva,
äfven i en kvinna, vi älska bara er i oss.
— I så fall äro vi de vanlottade.
— Och vi de som få lida för det.
Nu blef hon stående vid fönstret;
hela kroppen var bly. Hon orkade inte
lyfta armarna.
— Kära barn — det var modern
igen i dörren.
— Jag kommer . . .
Det var subskriberad middag på stads-
hotellet för Nihl. I sin glädje hade han
skänkt några tusen till en skolfond, och
nu skulle han tackas. Ock så för att
han ju var stadens stora namn. Ingrid
hade gladt sig åt detta länge, med den
hemliga stoltheten att hon hade del i allt
och att det egentligen var lika mycket
hon, som hrr stadsfullmäktige borde dricka
och prata för. Det hade Nihl sagt henne
förresten, men nu trodde hon det inte
mer. Jo, hon trodde, hon visste det.
Det var han som inte trodde längre.
A, den som sluppe att gå. Den som
finge stänga till om sig, inte höra någon,
inte se någon, bara sofva. . .
Ord och Bild, I4:e årg.
Hon stod redan vid spegeln. Den
bild, som mötte henne i det lilla dim-
miga glaset mellan tyllen, var bilden af
en kvinna, som allt för väl visste att man
öfver hufvud inte brukar slippa något
här i världen. Hennes ögon blefvo has-
tigt torra, med en glanslös och hård
blick, som hon stirrade in i med ett ny-
fiket intresse.
Alltsammans var öfver; Nihl hade
sex rätter, fyra viner och minst lika
många skåltal i magen. Borgmästarn
hade druckit på det berömda namnet
och skolrådets ordförande på den goda
gärningen. Ingrid Alman hade suttit
och betraktat hedersgästen i smyg. Han
var tydligen lycklig. Han hade en varm
blick, som var ärlig i sin glädje, och
när han lyfte sitt glas mot henne, gick
det hårda i hennes egen bort. Hon
rycktes med, och det hela blef långt
lättare än hon tänkt.
Nu gingo de hem, Nihl, hon och
några andra, som de följde på vägen.
Det var en fuktig tönatt, ljum och tung,
utan stjärnor. Snön hade sjunkit, och
kring trädstammarna hade bildats svarta
fräthål med vatten i. Från taken kom-
mo lätta ras; annars var det tyst. Det
lyste ännu i enstaka fönster, bakom risigt
grenverk, och borgmästarns koksa hade
glömt att rulla ner om sina romanstu-
dier och sina halfklädda behag.
Vid en liten trädgårdsport blefvo
Nihl och Ingrid Alman ensamma kvar.
-—- Så; och nu fortsätter vi...
Hon lade lugnt sin arm i hans, och
vägen förde dem genom badparken ner
mot sjön. Nihl gick och tänkte på i
höstas, när han sprang gatlopp här
mellan alla älskande par. Nu var spek-
taklet inställdt, och hjärtana, inkarfvade
i kärlekens bänkar, fröso under lager af
snö och is. Nu var det bara han som . . .
Han stod stilla med ett ryck.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
