Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÄMD.
99
derna. Huden sved som för otaliga
nålstick, och det gjorde ondt när hon
andades. I spegeln mötte hon samma
torra blick som för några timmar sedan,
men pupillerna voro svarta och hade
slukat hela iris.
Och nu fylldes det tomma inom
henne med något, som hon förut knappt
vetat hvad det var. Var det så hatet
kändes? Då var det ju ett godt. En
vällust större än all annan. Ja, hon ha-
tade Lucas Nihl, inte med en sjuk nerv, en
sårad tanke, hon hatade honom med
hela sitt innersta väsen, som hon i grund
och botten ständigt hatat allt som var
hans, fast hon inte förstått det, och sett
på det som lifs förstörande, som fiende
till allt hennes. Hon ville honom ondt,
och det var ett godt hos henne. Det
är alltid ett godt att vilja det onda ondt.
Den hvita damen nickade åt henne
i spegeln. Tankspridt och gillande.
Plötsligt glimmade det till i ögat.
Taflan . . .
Hvad det lisadel Hon blef het af
glädje. Det var naturligtvis där det
skulle ske, där var hon säker att träffa.
Och det måste ske nu, genast. . . Hon
var torr på tungan, och på kinderna kom-
mo de röda fläckarna fram, skarpa som
på en lungsjuk.
»Taflan är jag . . . min sista ungdom
. . . med den skall jag lefva» . . . Hon
hörde så tydligt hvartenda ord, nödropet
i dem, och hon knöt handen som om hon
klämt ihop en strupe. Försiktigt som
en brottsling tog hon skorna af sig och
lyddes vid moderns dörr. Allt var
tyst. Med ljuset i handen gick hon så
in i salen, där taflan stod vänd mot
väggen, lyfte fram den och ställde sig
att se på sin egen bild. Ja, det var en
gång hon, men inte nu längre. Hon var
en annan kvinna nu, den på duken var
hans . . . Hans tanke, hans blod. Hen-
nes fiende alltså.
Det gick minuter.
Ändtligen fick hon upp knifven och
dref in den midt i taflan. Och långsamt,
alltjämt småleende under ansträngningen,
började hon skära duken i stycken, tills
alltsammans hängde som klibbiga trasor
och hon hade fingrarna fulla af färg. Då
kastade hon schalen öfver förstörelsen, slet
till sig ljuset och sprang. Det slocknade
i draget, hon gaf till ett litet skri, när
hon fann sig ensam i mörkret, och hjär-
tat dunkade mot refbenen. Så fick hon
eld på en sticka, reglade dörren och
gick till sängs.
Hon var tom i hufvudet, men lyck-
lig som efter en öfverstånden kris. Det
var ingenting som gjorde ondt längre,
och hon ville ingen människa ondt, inte
ens Nihl. Alla människor höllo af henne
just nu; världen var god. Var det så
man kände det, när man mördat? I den
första gränslösa befrielsen.
Detta var det sista medvetandet,
innan hon sjönk in i sömnen, den bästa
sömn hon haft på många månader.
Ingrid Alman satt på sin vanliga plats
vid fönstret, efter frukosten. Hon var
fullsöfd och lugn. På gatan kom Nihl;
han hälsade. Går han förbi? var det
enda hon tänkte. Men när hon hörde
ringningen, kunde hon inte märka, att
pulsen ökade en takt. Det som nu skulle
komma var henne likgiltigt och i grund
och botten fullkomligt öfverflödigt; hon
hade agerat slut för sin del, och om
han ville uppföra något apendix till
femte akten, så stod det honom fritt.
Hon var utanför.
— Ni är bra god ändå, sade han.
Han hade fått ett löjligt supplikantsätt
och satt som han varit rädd att sitta sön-
der stolen. Bra god som tar emot mig . . .
■— Hvarför det? Jag pratade dum-
heter i går, som ni inte kunde svara
på. Ni gjorde det en gång förr, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
