Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Verner von Heidenstams »Skogen susar». Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS »SKOGEN SUSAR».
123
Man lägger en oriktig måttstock på
dessa prosadikter, om man, såsom verk-
ligen skett, med utgångspunkt från titeln
»berättelser» i dem söker novellens syste-
matiskt skildrande psykologi och följdriktigt
motiverade karaktärsutveckling. Illusionen
af att se in i en mänskas själ är visser-
ligen konstens högsta uppgift, men man får
icke därför klaga, om man i en berättande
dikt icke skulle finna en ordnad själskild-
ring af de handlande personerna, ty den
själ som blottas och hvars lif förnimmes i
verket kan ju vara skaldens egen. Med
andra ord, konstarten kan vara lyrisk, äf-
ven då mänskors öden skildras till och med
på prosa. De gamla rubrikerna kunna låta
pedantiska, men de kunna vara nyttiga, då
läsaren och bedömaren saknar elementärt
konstsinne och klassificerar efter inlärda
yttre märken.
Det ligger nära till hands att fråga sig,
hvarför dikter af så afgjordt lyrisk karaktär
som de flesta och bästa i »Skogen susar»,
där människoframställningen lika väl som
naturskildringen är lyrikens, koncentrerad,
antydande, med skenbar ojämnhet framhäf-
vande vissa detaljer, hvarför dessa dikter
icke också fått versens form. En sådan
sak som »Lasse Lucidors död», med sin
underbart suggestiva stämning af månskens-
natt, i hvilken den förfallne och hånade
poeten för sista gången flammar upp i ett
rus af vin och dikt, innan han slocknar i
den kalla och främmande värld, där han
gått som en husvill och irrande förlorad
son — denna dikt skulle i rytmisk skrud
ha blifvit ett oförgängligt verk och en tek-
nisk osannolikhet, såsom den att den grekiskt
talande Melesigenes sjunger i den svenske
jarlens gård, skulle i versen ha blifvit ännu
mera oväsentlig. Det samma gäller om den
lilla utsökta idyll som heter »Filemon och
Baukis», där en konstmässigare form skulle
ha gett den så rent och ädelt gestaltade
gruppen en afrundning och konsistens, som
den nu saknar. Man skulle möjligen kunna
förklara obenägenheten mot versformen så-
som en följd af den vidunderligt konstför-
farna utarbetning, som den svenska versen
fått genom Fröding och Karlfeldt, och som
hos allmänheten visserligen förfinat smaken
och skärpt örat, men på samma gång län-
kat uppmärksamheten från den inre formen,
stoffets konstnärliga omformning och utda-
ning, till det yttre konstarbetets detaljer.
En fortsatt utveckling på versmusikens väg
är icke längre möjlig, och det faller sig
svårt att företaga den nödvändiga åter-
gången till en enklare, mera visuell och
mindre tekniskt virtuosmässig diktion.
Det är i »Skogen susar» endast tvänne
af berättelserna som förtjäna detta namn,
om det tages i vanlig mening af realistisk
lifsskildring, och det är väl därför som
dessa båda kommit att högt lofordas just
på de håll, där förståendet för de lyriska
inbillningsskapelserna varit minst. Det är
»Brassebonden» och »Bruksherrn». Ingen
af dem tillhör Heidenstams betydande saker,
men »Bruksherrn» är en underhållande och
träffsäker teckning af en gammal svensk
grandseigneurtyp och »Brassebonden» en
lustig och en smula symbolisk historia om
en bonde, som förkroppsligar den äktsvenska
egenskapen att kunna hålla skenet uppe
och omge sig med en atmosfär af välstånd
och lyx, all fattigdom och motgång till trots.
Det är på ett sätt två karaktärsstycken, som
illustrera den klassiska uppsatsen »Om sven-
skarnas lynne», och de ha förtjänster i sitt
slag, men i ingen af dem sorla de djupare
källsprången i Heidenstams personlighet.
Detta är däremot fallet i den redan
omtalade »Lasse Lucidors död». Sägnen
om den grekiske skalden Melesigenes, som
Lucidor berättar, är af en underbar skön-
het. Djupa och härliga ord är det Lucidor
svarar vännen, som frågar om meningen i
det kärleksbud den hellenske siaren döende
gaf: »Börja med att älska ditt yrke och det
lilla du har för handen. Älska din torra
lagbok liksom jag älskar mina visor, ty
nogsamt har jag förmärkt, att kärleken se-
dan hastigt förgrenar sig, så att man slut-
ligen måste le åt sin kärlek och fråga ho-
nom, om han till sist skall omspinna allt med
sin evigt gröna klängranka. Därom var det
jag nyss längtade att sjunga i den gode
herdens hus. Hur kunde jag töfva, då jag
kände, att mitt hjärta med ens blef så brin-
nande, att jag bäfvande sporde, om verk-
ligen mitt usla och förödda stoft var värdigt
att bära en så ren och himmelsk låga.» —
När Lasse Lucidor midt i natten ville för-
kunna sin upplefvelse i Storkyrkan, var det
en riktig känsla som dref honom, ty denna
kärlek, som i ilande flykt trycker allt mänsk-
ligt till sitt bröst och hastar än längre, som,
för att tala med en af Heidenstams dikter,
»slår lågande armar om himmel och jord»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
