Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Verner von Heidenstams »Skogen susar». Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
FREDRIK BÖÖK.
denna kärlek är religiös, är en form för
människans sträfvan att nå ut öfver sig
själf och sin individuella begränsning. Den
beror på en känsla af obegränsad längtan,
obegränsad törst efter det som är mer och
högre än mänskligt; denna hänrycknings
praktiska sida, dess sedelag är kärleken.
Känslan af oändlig hänryckning är den ge-
mensamma, evigt lefvande roten till religio-
nerna, som endast äro tillfälliga, snart för-
torkande symboler af den i ord eller bild
aldrig fullt uttryckbara evighetslängtan, hvil-
ken icke kan stillas och dö i mänsklighe-
tens bröst. I »Jairi dotter» och »Guds
födelse» har Heidenstam förut gifvit sublimt
sköna uttryck för denna känsla, och i den
lilla prosadikten om »Katarina Jagellonicas
död» kommer han tillbaka hit. Det är här
musiken, orgelbruset, som ger denna känsla
den enda form, som är höljd öfver all mänsklig
villfarelse. Liknelserna och orden strida mot
hvarandra, därför att de icke förmå om-
sluta hela den böljande och rika känslan,
men tonerna ensamt kunna fullt ut tolka,
hvad som i längtande jubel rör sig i vårt
hjärta. Och det är i »tonernas tro» ma-
karna och barnen enas vid Katarina Jagel-
lonicas dödsbädd. — Musiken har här
samma metafysiska betydelse som i Scho-
penhauers filosofi, den är världsgrundens och
världs viljans direkta uppenbarelse, som låter
oss genomskåda den tillvaro, hvaraf vår
blick eljes alltid skymmes. Den är öfver-
jordisk, och det är för Heidenstam beteck-
nande, att det är musikens gåtfulla makt
som i dödsstunden ger tröstande och hopp-
fulla svar på hjärtats oroliga och outsäg-
bara frågor. I »Ensamhetens tankar», hans
ungdomscykel af själfbekännande lyrik, fin-
nes en dikt, där han rör vid samma ämne,
men det är där en bön till medmänniskor
och eftervärld, en varm och brinnande bön
om förlåtelse, som skall ge ro och lindring
åt den flämtande själen. En egendomlig
motsats, som belyser den utveckling från
ungdomens trots all färgglädje och känslo-
sam lifsförtjusning nyktert positivistiska syn
till mannaårens religiösa och fördjupade all-
var inför de okända grundvalarna till vårt lif.
Till Heidenstams största och rikaste
verk hör också »Herakles», omdiktningen
af den gamla grekiska myten. Målningen
af det arkaiska hellenska landskapet är ett
mästerverk af klart strålande fantasi. Alla
sägnens och mytens underligt vackra gestal-
ter, alster af en primitiv inbillning, som
trots sin förkärlek för det utomordentliga
och sagolika aldrig öfverskrider skönhets-
linjen, vakna till förnyadt lif i detta för-
historiska landskap. Kentaurerna med den
haltande Nessos och den listige satyren
Forkys i spetsen sluta förbund med den
beotiske hjälten för att gemensamt fördrifva
mänskoaporna och tränga upp till bergs-
toppen, där de rödhåriga nymferna vakta
solgudens hjordar. Där är antik skönhet i
dessa scener, mytens brokiga och dock
plastiska äfventyrsvärld är här organiskt
lefvande i en inbillning, som äger uråldrig
naivitet och varmt lifsklar sinnlighet på
samma gång som medveten och modern
stämningsstyrka. Herakles själf är den enda
oklara gestalten, därför att han utom my-
tens herkulesklubba och elementärt geniala
enfald skall uppbära det sammansatta och
allt annat än primitiva tankeinnehållet. Men
slutscenerna äro icke desto mindre af en
berusande lyrisk stämning, och geniets oan-
svariga förutbestämdhet är stundom lyck-
ligt symboliserad i Herkules’ barnsligt god-
modiga, fast förskräckelseinj ägande och döds-
bringande skepnad. Han har hänryckningens
gåfva, och till sitt lifsverk, med dess sam-
mansättning af dråpslag och kvinnorof med
altarbyggande och hänförd offertjänst, drifs
han af en stark och tvingande makt, som
befaller öfver honom utan hänsyn till de
trådar, som binda honom vid mänskor och
hembygd. Han har dödat sin tvillingbror
och två sina bästa vänner, han irrar vilsen
kring på jorden, fåfängt sökande vägen
hem till sin landtgård, där den väntande
makan rör den surrande spinnrocken. Och
när han ändtligen funnit den, leds han vid
hemmets eviga solsken, och hans längtan
står till äfventyrens mörka och brusande
stormhimmel, till att gå öfver världen som
en eröfrarare och en offerpräst, resande al-
taren till det gudomligas ära. Han älskar,
när hänryckningen brinner i hans bröst, icke
blott Deianeira, han älskar allt mänskligt
och framför allt det som är mer än mänsk-
ligt. Men kvinnan älskar icke som man-
nen, hon älskar helt och fullt och tänker
endast på sin kärlek, och medan Herkules
i segerjubel glömmer allt för de stora verks
skull, hvarmed han vill tjäna det gudom-
liga, sänder Deianeira honom i svartsjukt
hat nessosmanteln, som ger honom en kval-
full död. Vansinnig af smärtorna bestiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
