Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Verner von Heidenstams »Skogen susar». Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS »SKOGEN SUSAR».
125
han bålet, som antändes af Zeus’ ljungeld,
och medan Deianeira i förtviflan tar sitt lif,
tillropar en af vännerna den döende: »He-
rakles, Herakles! Allestädes på jorden stå
tempel, där män och kvinnor gemensamt
nedlägga sina offergåfvor, men ett felas
ännu. Hjälte, stig med elden till de odöd-
liga och blif med dina förvillelser och dyg-
der en gud|om för oss män!»
Med sitt bittert gripande patos och sin
sublima stämningsstyrka är denna dikt som
nämndt en af Heidenstams största. En
klassisk staty, som i sin marmorhårda glans
skälfver af lif.
»Skogen susar» rymmer icke flera ting
af så central betydelse för skalden. Det är
om de återstående sagorna, framför allt om
de småsaker, som hopförts under titeln
»Lek och liknelser», som det inledningsvis
utalade omdömet framför allt gäller, att de
utgöra ett slags motstycken till de skämt-
samma och pittoreska dikterna i »Vallfart
och vandringsår». Alla äro icke betydliga,
och om man trumpet topprider ett skämt-
samt ord, utslungadt med medveten öfver-
drift, eller synar dem i sömmarna med
fordran på tidsfärg och detaljpsykologi, skall
man nog finna anledning till klander. »Vo-
kalernas vandring» innehåller efter bokstaf-
ven en, fonetiskt tagen, ganska bakvänd och
nog suverän polemik mot ä-ljudet i gemen,
men det intressanta och anmärkningsvärda
i den är helt enkelt de beundransvärdt sinn-
rika och utomordentligt träffande sinnes-
analogier, som där gifvas till alla vokal-
ljuden. — »Drottning Omnia» fyller inga
mått som historisk novell, därtill är dess
handling för bizarr och omotiverad, men
som en vacker och underlig poetisk fantasi
öfver skogssuset har den värde, och i de
ypperliga djurkaraktäristikerna har hela sko-
gen med alla dess varelser, med allt som
lefver och andas inne mellan bergväggar
och vindfällen, på ljung och myr, flyttat
in i sagan. — I de öfriga omväxla fint och
fyndigt skämt och djärf fantastik; endast
när Heidenstam, i »Filosofen på äfventyr»,
försöker sig på en genomförd satir, för-
felar han sitt mål. Det är ett slags skämt-
saga, både i stort och i detaljer erinrande
om C andide, och det är äfven här en
filosofisk tes, den om den ofördärfvade
naturens förträfflighet, som bekämpas och
förhånas med löjets vapen. Men Heiden-
stams skämt har för många bizarra infall,
och hans satir är alldeles för tillfällig för
att någonsin få den stora och typiska
form som i Voltaires blixtrande kvicka
epopé. Det fordras nämligen att fantasien
till en viss grad skall utgå från abstrakt
konstruerade fall för att satiren skall bli
generell och träffande, men det förmår
icke en så konkret och helt och hållet
konstnärlig fantasi som Heidenstams.
Hvad som på hvarje sida i »Skogen
susar» väcker ens beundran är den stilis-
tiska pregnans, som utmärker Heidenstam
som berättare. Han har en förunderligt
skarp blick för det karakteristiska i den
yttre världen och en enastående förmåga
att kort och kärnfullt återge det i ord.
Djurporträtten i »Dronning Ömma» äro
exempel på hans snabba och fantasifulla
skildringsgåfva, som ju fanns redan i hans ti-
digaste verk, men som nu utmärkes genom
en ännu mera raffinerad korthet och ett
ännu kräsnare val af detaljer. Om haren
heter det t. ex.: »Många röster ropa i drott-
ning Ömmas skog, och tyst är endast haren.
Misstänkt för mycket, än att vara en troll-
hare, på hvilken intet bly biter, än att
mjölka kosötorna i månljuset, sätter sig grå-
pysen helst bakom sin sten och väntar på
hvad som nu skall hända. Somnar han
också, brännhet i örontopparna och iskall
under tassarna och med ett myggmoln öfver
hjässan, så vakar han ändå med näsan för
att oupphörligt ända in till sin sista stund
vädra i alla vindar.»
I samband med inbillningens sällsynt
organiska lifskraft står den språkformande
och språkbildande kraft, som Heidenstam
äger. Hans stil går än mer än förr i rikt-
ning mot det nationella i ordval och konstruk-
tion, och språkliga nydaningar i detta syfte
äro icke sällsynta, såsom när han lyckligt
återger »atoll» med ringref och befolkar
våra svenska löfträd med löfjungfrur i stället
för med de klassiska dryaderna. Hans
prosa har det svenska språkets bästa egen-
skaper af ljus och öppen klang och melo-
diskt välljud, ståtligt böljande rytm och
majestätiskt fall. Det har ett äktsvenskt
tycke i sina stora linjer, sina uttrycksfulla
och lifliga men värdiga åtbörder, som aldrig
bli vulgära ens i det uppsluppnaste skämt.
Svenskt är språket lika väl som lynnet i
denna bok, i hvilken våra furuskogar susa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
