Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 15 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
ANNA M. ROOS.
y n du Gfawur a tache dsimiter
EUonor farfon V tf äge ;
Mats la Nature fèule a pu reprefenter
Les merveilies de fin Courage.
bara bok »Heptameron». Frans I hade
varit road af Boccaccios’ Decamerone,
som på Margaretas föranstaltande blif-
vit öfversatt till franskan, och hon fick
idén att för hans nöje skrifva ett slags
fransk motsvarighet till den italienska
novellsamlingen. Heptameron räknas till
den franska vitterhetens klassiska verk,
och franska litteraturhistorici ha jämfört
den med Rabelais’ berömda arbeten. Så
säger Felix Franck, att denna berättelse-
samling besitter en lefvande och kraftig
komik, som täflar med den i Rabelais’
arbeten, och att den därjämte är genom-
skimrad af en poesi, som i Gargantua
endast undantagsvis lyser fram. Berät-
telsernas inramning — skildringen af en
samling representanter för fransk 1500-
tals-aristokrati, som på återväg från
en badort i Pyrenéerna bli genom en
öfversvämning instängda i ett kloster
och där besluta förkorta tiden med
att berätta historier för hvarann —
är det som för nutiden har det största
intresset. Den ger en lefvande och
realistisk skildring af dåtida franska
förhållanden; där är mycket af fin
psykologi i teckningen af de olika
karaktärerna och där är lekande
kvickhet i dialogerna. Somliga ha
velat påstå, att boken i frivolitet är
jämförlig med sin förebild, Decame-
rone. Men andra ha med all rätt
framhållit att, om än visserligen drott-
ning Margaretas berättelser, i enlig-
het med tidens ton, innehålla ganska
många grofkornigheter — dock, på-
pekar någon, långt mindre än hvad
predikningar från samma tid pläga
servera —, så bär dock verket i sin
helhet en afgjordt idealistisk prägel.
»Därne Oisille», den förnäma, åldran-
de dam, som är sällskapets medel-
punkt och i hvilken Margareta teck-
nar sig själf, lyssnar väl med stort
öfverseende till de tämligen mustiga
historier som berättas, men hon söker
alltid att ur hvarje berättelse få fram nå-
gonting lärorikt, och det är många vackra
och tänkvärda saker hon yttrar.
Ibland har frivoliteten i de historier,
som i Heptameron berättas, ett be-
stämdt syfte: nämligen när de handla
om katolska präster och munkar. Mar-
gareta har velat för sin broder påpeka,
hurudana de ofta nog till sitt lefverne
och sin karaktär voro, representanterna
för den kyrka, som alltjämt sökte förmå
honom att utrota »de gudlösa» prote-
stanterna.
Det händer understundom, att de
klinga förvånande modernt, den visa och
milda »Därne Oisilles» uttalanden. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
