Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Dikter på prosa. Af Ola Hansson - Två världar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER PÅ PROSA.
Af OLA HANSSON.
TVÅ VÄRLDAR.
MIN ungdom älskade jag
öfver allt annat mitt folk, och
jag älskade det i bilden af
ett kvinnligt väsen.
I den första, bleka våren, då spar-
samma hvita Bellis lyste ute på de
sanka, gula ängarna och råkorna letade
efter mask i den nyplöjda, svarta myl-
lan, som rök i den varma solen un-
der de korta middagstimmarna, stod hon
inunder mitt fönster nere i trädgården,
där de gamla fruktträdens nakna grenar
tecknade sig mot den blå himlen och
de bruna och gröna skotten spirade upp
under skorpan af snön som blifvit lig-
gande, — flyktigt hänandad i hvitt och
rosa, ett leende bara kring en liten ljus-
röd mun, en linje blott såsom den smi-
diga gula pilgrenen. I sommarnätterna,
när den röda jättesolen sjunkit ned bakom
de vajande sädesfälten och månskenet
glänste på de bollade hvita ängsdimmorna
och byn sof med sina hvita hus och allt
omkring mig var doft och tystnad, satt
hon bredvid mig med sitt lösta korn-
blonda hår och med ögon så genom-
skinliga och fuktiga som två fulla, skim-
rande daggdroppar; och jag hörde en
sakta klingande röst, som blott var en
rytm, men som vardt en rytm i min
själ, — melodi och ord och visa. Och
när jag ibland smög mig ur sängen bit-
Ord och Bi/d, i^:e årg.
tida på den bälmörka morgonen och
vandrade in i den svarta, stumma oänd-
ligheten utan horisont och utan konturer,
i hvilken ingenting var att se utom
några ljus när och fjärran och ingenting
att höra utom det dofva ljudet af en
fisk som slog i torfmossen, skred hon
fram vid min sida som en svart gestalt
i den svarta luften, lyssnande till mina
stämningar och tankar.
Vid de vilda lagen var det hon som
gick som en ängel genom rummet un-
der de korta minuter, då stojet ebbade;
och i själfva slammet speglade hon sig
och kastade öfver det sin ljusa glans.
Sådan skred hon fram genom min
ungdom, — gifvarinna af mod och gif-
varinna af missräkning, Fylgia och Daph-
ne, hvilkens bestämmelse det var att
trasas sönder mot hvarje verklighet, tills
jag stod där allena med tomma händer
och tom själ, — i en främmande värld,
änskönt hemma. Ty hon hade alltid
stått mig så nära, att jag icke mäktat
se, att hon blott var en skapelse af mig
själf. Nu är hon död och ligger begraf-
ven ingenstädes och öfverallt och jag
vet ej riktigt hvar däruppe; och hennes
grafvård af sten bär som inskrift titlarna
på mina böcker ...
Efter vandringar och förvillelser stod
jag en dag återigen gent emot ett folk,
men som icke var mitt eget. Och åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
