Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
183
de särskilda dragen distinkta och alldeles
träffande. Eller denna skildring af en him-
mel öfver en aflöfvad skog:
vid och stjärnig,
senhöstkall och
oktoberklar,
där hvartenda ord verkar distinkt på ett
sätt som snarast är motsatt romantikens
nyssnämda skyartade teknik, men tillika
uppbygger en totalstämning.
Någon plastik eller modellering ha Hans-
sons dikter så godt som icke i den me-
ning, att de som Bååths poesi införa lo-
kalt bestämda landskap, med solida krop-
par, så att det huset står där och det trä-
det där. Mycket mer än linjerna, hvilka
blott ha en sekundär uppgift, ger poeten
landskapets dagrar och vibrationer.
En strof som denna liknar ju ett pen-
seldrag med lilablått:
Sakta de andas
land och vatten
i skymningsblånande
sommarnatten.
Liksom med halflyckta
ögon sunden
slumra i lätta
sommarnattsblunden.
Till sin struktur äro Ola Hanssons ver-
ser af en nervöst daktylisk grundtyp med
tänjbara rytmer och gärna något vaggande
monotont. Redan Bååths strof hade af-
lägsnat sig från trokeers och jambers sti-
liserade regelbundenhet och verkade med
sin något kärfva ton personlig och lefvande.
Men den var trög och afgjordt omusikalisk,
hvilket passade ihop med denna poesis
robusta ämnen och väsen. Ola Hansson
åter ägde ett instrument, där det kunde
finnas en violins vibrationer, som noga mot-
svarade det hjärnans tysta lif de skulle ut-
säga.
Väl brukade han i sin första samling
med en viss ungdomlig ymnighet de korta
fyrradiga bekvämlighetsstrofer med rim i
hvarannan rad, som visserligen hos Heine
varit lyrik och epigram utan like men som
hos andra poeter oftast blifvit ledsamma.
Är någon versform typisk för 80-talet så
är det betecknande nog denna, som onek-
ligen medgifver en ganska »demokratisk»
formbehandling och ibland är halfprosa
och trämassa. Den fläkt af 80-tal, som
svagt påverkade en sida i Carl Snoilskys
väsen, medförde till och med hos honom
en viss förkärlek för denna strof.
I »Notturno» har Ola Hanssons vers-
konst redan utvecklat sig till en rätt prakt-
full och egenartad mångfald, där alltjämt
äfven i trokeiskt och jambiskt anlagda styc-
ken den brutna versen och daktylerna stän-
digt ligga på lur.
Den personlighet, som finnes i Hans-
sons versböcker från 80-talets förra hälft,
den, och i grunden ingenting annat än
den, blir nu basen för hela hans senare
prosaproduktion. Konsten i poemen öfver-
för han till prosan: verkningsmedlen för-
blifva de samma. ■ Det är sannt, att han
växer, både på bredden och djupet, men
endast en verklig nybildning kommer till,
och den — hans Nietzsche-stadium — blir,
såsom lånad utifrån, lika periferisk och
öfvergående som den är våldsam. Under
alla lager af europeiskt inflytande förblif-
ver han den gamle Ola Hansson, hvars
sångmö är den Skånes jordande, som för
honom ännu och alltjämt
»inunder pilehäcken
–––––sitter kvar
vid dammen, .vid bäcken,
som uti forna dar».
III.
Då Ola Hansson diktade sina verser,
hade han bakom sig en kort tid som stu-
dent i Lund, och han hade åter lämnat
universitetet. I Lund hade han sett 70-
talet gå ut. Det var där den skånska
folkhögskolans och den Bååthska lyrikens
tid, det lär äfven ha varit en tid af excen-
triskt studentlif med åtskillig ekonomisk
svindel. Hos den inåtvände och till ret-
lighet sensible bondestudenten afsattes nu
detta ungdomsårens stämningslif, som också
hos långt armare naturer kan vara så ru-
sande och så smärtsamt, och hvars grund-
ton icke upphör att klinga förr än steri-
liteten kommer.
Köpenhamn lärde Hansson känna som
»de nya böckernas stad», det vill kanske isyn-
nerhet säga romanförfattarna Jacobsens och
Topsöes samt den »psykologiske» kritikern
Herman Bangs böcker. Själf hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
