Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
187
vara »jorden», la terre, som blefve poesins
signatur, men den »ande», som blefve det,
vore dock ett med »jorden», vore ju själfva
det omedvetna lif på gränsen mellan själs-
ligt och kroppsligt, som för Hansson är
lifvet själft.
Det öfvernaturliga däremot tillbakavisade
han då ännu.
Senare har han dock kommit fram äf-
ven dit. Och älskare af det kuriösa kunde
draga en parallel mellan Ola Hanssons ut-
veckling från 1880-talets slut och utveck-
lingen hos en gammal tysk romantiker af
Friedrich Schlegel-typen.
Till det stora fäderneslandet flyttade
Hansson efter sitt giftermål med den tyska
författarinnan Laura Mohr. Och som ro-
mantiken hos Schlegel passerade ett sta-
dium af suverän subjektivism, af hänsyns-
lös jag-kult, så råkade Ola Hansson nu
Nietzsche. Och som Schlegel till sist gick
till Rom, så har vår landsman på sin väg
bort från naturalism och brandesianism en
kort tid ur Nietzsches herremoral kastat
sig i armarna på den allena saliggörande
kyrkan — jag har egentligen här icke den
psykologiska tråden, och det kan förmod-
ligen vara detsamma, ty som katolik och
kristen har Hansson aldrig varit annat än
dilettant och helt utan en Johannes Jör-
gensens allvar och glöd.
Nietzsche först! Mötet med honom synes
för Hansson fullkomligt ha haft karaktä-
ren af en uppenbarelse. Han skref en
stor, briljant studie, där man liksom hör
slagen af en jättefågels vingar öfver ocea-
nen, men hvars gränslösa sympati dels för-
rycker proportionerna, dels rentaf missle-
der. För en tid går Hansson själf upp
i en Nietzscheförklädnad. Hade han nyss
varit de sjukt känsliga nervernas, de »in-
tima oluststämningarnas» kvidande dik-
tare, så intog han nu attityden af den unge
»selbstherrliche» segerherren, i hvars själ,
som lyser af trots och sol, en ny stolt gud
födes, jagets gud; intog attityden af fjällens
bestigare i den rena luft, hvarifrån män-
niskornas värld är en komisk myrstack.
En samling sagor, hvilkas slagfärdigt strids-
lystna dursatser äro själfva motsatsen till
»Sensitiva amorösas» förinnerligade moll-
rytm, presenterar diktaren som »Ung
Ofeg». Här begagnar han sin effektfulla
maskering till att mäta ovännerna skäppan
full: de tillhöra — naturligen — Nietzsches
slaftyp, de allt för många; de kräla i svarta
massor mot honom, den ensamme \ de
smyga sig efter honom men äro inför hans
rättframma blickar som åthutade hundar,
dolska och skygga, och deras ögon afsön-
dra gulgröna afundsblickar; de äro de
svage, förkrympte, orene kristianerna etc.
etc. hela Nietzsche igenom, och stoltheten
af de Ofegska laterna mot detta yngel är
obeskriflig! — För öfrigt blir Nietzsche-
filosonen i dessa korta prosadikter för-
kroppsligad med en suverän fantasi, hvars
mytbildande och dristigt öfververkliga art är
lika skild från det minutiöst själs- och land-
skapsmålande i författarens verklighetsdikt-
ning, som dessa skrällande trumpetstötar
äro olika »sensitivans» snyftningar. Den
skönhet, som skalden kan nå i Ung Ofegs
visor, hinner stundom upp i det sublima,
blir verkligt återsken af Nietzsches mor-
gonrodnadssyner, eko af Nietzsches »ocean-
rytmer». Däremot står författarens pole-
mik mot kristendom och altruism liten och
futtig, och några symptom tyda på anlag
för förföljelsemani.
Dock icke som skulle Hansson utan
skäl klaga på sitt mottagande här hemma.
Tvärtom! Medan andra robusta eller eljes
för allmänheten tillgängliga novellister af
hans samtida vunno publik för ojämförligt
mer genomsnittsartade alster, kom han, då
och framgent, att för många nästan blott
stå som ett slags halflöjligt kuriosum, efter
hvilken man citerade några ovant klin-
gande vers eller annars någon riskabel
vändning. Mot det, som hos honom var
mänskligt osundt, reagerade folks instinkt
med rätta, men hans konstnärliga utsökt-
het och intensitet blefvo oftast oförstådda,
och därmed naturligtvis äfven den själsfin-
het, hvarur de spirat. Bland de egentliga
8o-talsmännen var det blott en enda, hvil-
ken liksom Hansson till sitt väsen var skön-
hetsälskande »estet» och lyriker — Oscar
Levertin. Men medan Hansson strax och
redan under årtiondet ifråga blef fullt fär-
dig som poet på vers — betecknande nog,
ensam bland kamraterna — och då äfven
hans prosa redan utvecklats i all sin egen-
domliga prakt, slog Levertins ej mindre
mångfärgade stil icke riktigt ut förr än un-
der 90-talet i prosa och vers. Och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
