Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1Ç)O
FREDRIK VETTERLUND.
för första gången uttrycket i ett par kvinno-
ögon, som utan att han vetat hvarför följt
honom i flera år. »Den vackra Ursula»
har naturligtvis haft ett barn, som hon
gjort sig af med och sörjer. Men för-
fattaren säger intet, och läsaren får det in-
tryck han skall ha utaf förnimmelsernas
hemliga korrespondenser, af tillvarons bot-
tenlösa mystik.
Emellertid inträffade det märkliga, att
den bayerska jordanden återkallat Hansson
till förfädernas, den osplittrade europeiska
mänsklighetens tro. Den hänförde Nietz-
scheanen blef katolsk konvertit.
Jag har redan nämt, att jag icke vet,
hur Hansson från sin psykofysiologiska
mystik omsider verkligen kom fram till det
öfversinnliga. Men, som äfven sagdt, bryt-
ningen hade näppeligen en Johannes Jör-
gensens allvar.
I en uppsats om Bourget från 1890-
talets begynnelse säger Hansson naturligt-
vis ännu om Bourgets nya tro på det öf-
vernaturliga, att den var ett sätt att göra
dygd af sin vanmakt, att den — naturligt-
vis! — var »reaktion». Efter sin egen
öfvergång skrifver han mot årtiondets slut
en essay om den katolske diktaren och
kritikern Barbey d’Aurevilly, »tidens störste
kritiker», som kämpat den svåraste kam-
pen af alla: mot sitt eget, mot positivis-
mens århundrande, och hvars ensliga öfver-
lägsenhet icke imponerats af dess tidsstor-
heter. Och nu får Ola Hansson en ny
syn på det hemska och onda, som hans
diktning om kroppsligt-själsliga hemligheter
alltid varit på spaning efter. Barbey har
sagt hvad det är, det är, alldeles bokstaf-
ligt, besatthet af en ond andevärld. Be-
satthet — »detta ord, som ingen bildad
under ett sekel vågat taga i sin mun»,
men som forna tider kännt och hvars sista
stora massutbrott var franska revolutionen!
Och, helt intressant, den instinktiva race-
motvilja, som Hansson med sin beundran
. för ädelt ariskt blod länge synes ha kännt
mot judarna, den omformas nu ur hans nya
ärkekatolska synpunkt. Judiska intelligenser,
säger han, äro alltid ledande, då det gäller
att undertrycka kristen kultur, »från de mate-
riella utsugarna till de andliga brunnförgif-
tarna.» Och hvad besattheten angår, så är
det isynnerhet judarna som af lätt begripliga
skäl velat bortresonnera den och därför
gjort den till — helt enkelt — »psykos»
eller, ännu bättre, »nervositet», att förkla-
ras af »psykologi» och »psykofysiologi».
I så hög grad står Hansson här fientlig
mot sin egen radikala förtid; och han, som
en gång med Nietzsche förklarat den mo-
raliska värdesättningen gut-bös för slafmo-
ral, instämmer tydligen med Barbey, då
denne rent ut förklarar judarna förstockade
i det onda sedan Kristi korsfästelse.
Intet vore lättare än att här komma med
en bit populärt tal, hur det förgångna så-
lunda sträckte ut sina dimmoarmar för att
fånga o. s. v. Därpå inlåter sig dock ej
den som vet och står kyligt mot, att hvarje
icke-förnekande ståndpunkt inför det öfver-
naturliga af dem, som föra detta tal, räk-
nas till det »förgångna». Men beteck-
nande för Hansson är, som antydt, hans
sätt att löpa linan ut, så att han nu blir
lika intransigent katolik som han förr varit
intransigent nietzschean.
För diktaren Ola Hansson ha likväl
dessa förvärfvade världsåskådningar blott
en mycket sekundär betydelse. Hans tem-
perament förändras ej af dem, och det som
i hans skrifter är hans verkliga dikt, sprin-
ger ur hans temperament Medan Nietz-
schestadiet emellertid framkallade Ofegs-
visorna, har någon katolsk diktning af
Hansson ej blifvit känd för dessa raders
författare. Men hur karaktäristiskt, att den
mest betydande af de få dikter på vers,
som Plansson publicerat från senaste år,
just är en hymn till detta Skåne, som en
gång framkallat »Notturno»-musiken i hans
sinne och som aldrig, förr eller senare, så
smärtsamt känsligt blifvit själ och indivi-
dualitet som i hans dikt — men en hymn,
som numera redan är den begynnande
höstens svårmodsblick tillbaka. Hans hem-
landsdiktning, hans »jordmö» har ju för
alltid blifvit hans fylgja och hans öde:
»Gestalt af ljus och låga,
blid och allvarsam,
min lefnads dunkla råga
manar hon fram.»
Detta är då ändan som det var be-
gynnelsen. Ty sedan Hanssons »dikter på
vers och prosa» utkommo 1901, ha vi här
hemma så godt som icke hört af honom.
Hur hans äfventyr med katolicismen slu-
tade, veta vi ej, men dikten »I katakom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
