Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
berna» ger en antydan, som icke särskildt
utvisar själsstorhet. —
Om något nytt, mer eller mindre peri-
feriskt, skede ännu skall inträda för skal-
den, kan ju ej sägas. I alla händelser står
han nog så afslutad för oss.
Som diktare och konstnär tillhör han
då sitt släktleds mest personliga här hemma
och mest betydande; inom den »skånska»
skola, som talrikt följt efter honom, når
honom visserligen ingen till knäna. Som
»Aand» är han, med alla svagheter och
personliga småaktigheter, sina efterföljare
ännu mer öfverlägsen ; han har en euro-
peisk och världshistorisk öfverblick, en kul-
tur, som lyriska poeter icke sällan sakna;
han är ett stycke tänkare, hvad man så
än säger om hans tankar, ett stycke »siare»
och »tolk».
Som skald tillhör han ej blott dem,
som intressera, utan de långt mer sällsynta,
som äga förutsättningar för att gripa vårt
djupaste och innersta. Har han med sin
mystik då äfven gjort det?
De finnas utan tvifvel, som af allt hjärta
svara ja. Ty blef Hansson ingenting för
publiken i stort, har han i stället bland
ett fåtal haft sina eldtillbedjare.
För fint utvecklade människor bland
dem, i hvilkas själ den blå evighetsblom-
man var angripen af samma sot, som rundt
omkring i sekelslutets Europa gulfärgade
poesiens trädgårdar — för sådana har ju
en diktning som Hanssons måst vara mer
än ett vanligt estetiskt skådespel. Ty
tonfallen i hans dikt voro ju sådana sin-
nens egen höga visa, dessa tonfall om till-
varon som ett ondt, skelande öde och om
förintelsen med dess stora tomma ro, dessa
tonfall, som där egentligen äfven åt den
skäraste stämningsmusik gifva en karaktär-
istisk bi- eller underton af förtviflan. Efter-
som hans dikt var sprungen ur den in-
timaste och djupast grundade oluststämnin-
gen, borde den hos sådana sinnen gå dju-
pare än andras.
Personer däremot, hvilkas inre lif al-
drig genomdränktes af de frätsyror, som
skulle till för att framkalla den dekadenta
poesins förgängelsefärger — äfven de kunde
gripas af Hanssons karaktäristiska diktning,
men icke som deras diktning, icke i sitt
sinnes allra heligaste, där poesiens symbol
ännu har Psykes fjärilsvingar. Den poesi,
som skall träffa deras innersta, springer ej
ur någon syn på tillvaron som meningslös,
ond och dum, och från det röda rötmånads-
kvalmet i en lyrik, där det
glödde hett
och stack hvasst,
söka de gärna den svala luften i en Topelisk
sylviasång, en Wirsénsk visa, söka ett helt
annat vemod och en helt annan innerlighet.
Men — detta är detta. Finnes det —
mer än dagens mening i allmänhet går in på
— en oerhörd skillnad äfven på innehålls-
värdet af olika poetiska suggestioner, ha ju
dock alla sådana, när de äro äkta, diktens
nödvändighet. Detta gäller en själssjuk strof
af Baudelaire såväl som en hymn af den
helige Franciscus; och hvilket inflytande en
diktares hemliga viljelif ägt på hans spon-
tana ingifvelser, hör till de grannlaga sa-
ker, som man ej vill döma öfver. Men
det har man lof konstatera, att en deka-
dent diktning är ett symptom af något som
har ofantligt mycket mindre mänskligt värde
än källsprången till en ung och vårlig poesi.
Och når nu Ola Hanssons strängaspel
icke för oss alla ner i de själsdjup, där vi
finna den intima tillfredsställelsen i har-
moni med vår högsta tillvaro, sådan som
vi helst ville erhålla af en skald med hans
makt, så är hans makt dock så betydande,
att ett tillgängligt sinne för alltid ger åter-
ljud af svårmodet i hans sång.
Ty detta svårmod har ej varit som an-
nat svårmod och griper ej som annat svår-
mod. Det var ju innerst, blifvet till ord och
ton, tidens egen suckan, då människorna
trodde sig naturväsen, för hvilka, som för
näcken i Stagnelii dikt, Edens månskens-
nätter blott måste blifva en fabel.
Näcken spelade en violin, förtrollad af
just sådan sorgs oändlighet och därför full
af sinnesbetagande men sinnesfridstörande
vibrationer. I Ola Hanssons diktning tycks
det ibland, som hade Europas tidsande och
Skånes jordande tillsammans upptagit detta
instrument och satt det i den skånske bond-
sonens händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
