Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vid Gunnar Hazelius’ dödsläger. Af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID GUNNAR HAZELIUS’ DÖDSLÄGER.
Af GUNNAR HALLSTRÖM.
»Rik jag mig tyckte,
när jag fann en vän,
en man är en mans fägnad.»
Det är som om han blott sofve.
Öfver hans ansikte hvilar ett stort
lugn, endast på den starka pannan drö-
jer ännu svagt, allt svagare och svagare
tyckes det, ett drag af smärtans tyngd,
och munnen bär lättnadens leende, ty
den tunga kampen är slut.
Aldrig såg jag en redbarare kämpe,
aldrig en trofastare man! Aldrig kände
jag ett varmare hjärta och ett ädlare sinne!
Medan jag försöker afbilda hans kära,
förgängliga drag till minne af vår vän-
skap, kretsa mina tankar omkring hans
lif och gärningar, från minne till minne,
irra i fåfäng undran inför döden, åter-
vända till minnena och dröja där.
Fyra år äro väl icke förflutna sedan
hans store fader också låg här på bår,
och liksom då skola väl nu dalkarlar,
kärnfolket, bära äfven den unge till
grafven i bister ståt.
Hvilka centralt svenska gestalter äro
de icke dessa båda, fader och son! Så
voro de också kallade till vårdare af
vårt folks kulturegendom.
Hvilken kärlek till fadern, hvilka
starka, lysande och varma minnen allt-
ifrån barndomen och uppväxtåren måste
ej Gunnar hafva burit på, och som
styrkt och lifvat honom, hållit honom
uppe i svåra stunder och i hans väntan
och längtan efter att få öfva sin egen
lifsgärning, hvilken med uppoffring må-
ste skjutas åt sidan tillsvidare.
Ett starkt minne af hans fader lyser
fram för mig som en syn här vid Gun-
nars bår.
Teckningen af Gunnar Hallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
