Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bommen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOMMEN.
221
oroligt plirande ögon och en sorgsen skälf-
ning kring de fylliga läpparna. Han frös
i junimorgonen.
Kompaniet väntade fortsatt komman-
do. Alla stodo kappraka, stelt blickande,
tysta.
Genom den Öppna dörren hörde man,
hur trumslagarepojkarna Öfvade hvirflar
och signaler på horn, falska, gälla, ut-
draget ekande öfver heden.
— Fatta! — Sitt upp!
Kompaniet hängde vid krökta armar
i bommarna, svingade sig så upp och
kom efter hand i sittande ställning.
— Höger ben öfver!
Man flyttade sagda ben öfver bom-
men och satt så gränsle.
— Sitt öfver!
Vänster ben flyttades efter, och man
satt som först, men med ryggen åt hallen
och löjtnanten. De arbetande händerna
gnisslade mot de fernissade tvärslåarna,
hela appareljen knakade. Så blef allt tyst
igen — utom att bröstkorgarna, spända
af mödan, hetsade också af väntan på
nedfarten, det sista stora lidandet, fläm-
tade som bälgar uppe i soldammet.
Då vände Salmson ett gråblekt an-
sikte, förvridet af oförfalskad dödsångest,
in mot golfvets midt, där den lille löjt-
nanten stod, gungande på tärna, pigg och
vaksam.
— Hur är det, 212?
Han kom lugnt fram till stället. En
blick på Salmsons sviktande lemmar och
uppjagade andhämtning sade honom, att
försiktighet kanske borde iakttagas.
— 403 Mogren, tre steg fram! Tag
emot Salmson, ifall han inte kommer ner
riktigt bra. Mogren förstår — endast
ifall han släpper taget för tidigt. Eljest
får det gå utan hjälp.
— Ja, löjtnant.
Och med kommandorösten, hvass och
förbluffande som en signalpipas, fortfor
han, så att hallen genljöd.
— Kvarn — bakåt — kör!
Kompaniet gled bakut.
Vid det laget var Salmson redan
fullständigt vimmelkantig. Han kunde
ha ramlat ned direkt. När då den där
besynnerliga rotvälskan — Kvarn bakåt
kör! rungade i hans öron, gjorde han ju in-
stinktivt de första greppen rätt, vände
händerna, lät hufvudet sjunka och böjde
sig baklänges. Men därmed var också
hans medvetande, hans själfbehärskning
i alla afseenden förbi. — Han stupade
handlöst, med hufvudet före, ner från
bommen — och trodde själf i blixtlik
klarhet, att hans sista stund var inne.
Men löjtnanten hade placerat rätte man-
nen under 212.
403 Mogren var också student, ett
år äldre än Salmson — och hufvudet
längre, en half gång bredare och med
väldiga, muskulösa lemmar. Han hade
en grofsmeds eller en sjömans kropp, han
var bondson — och redan en stjärna
vid filosofiska fakulteten. Panna och näsa
voro framspringande och höga, och ett
själf belåtet löje vek aldrig från hans stora,
landtligt barkade drag. Hela ansiktet,
ja, äfven hals och nacke lyste i högrödt,
men håret var hvitt som mjöl. Och lent,
slätt uppstruket. 403 Mogren gaf vid
hastig blick intrycket af en öfvermogen
jordgubbe med socker på.
Denne jätte hade tillfullo insett situa-
tionens allvar och bemödade sig att visa
sig den vuxen. I rätta ögonblicket högg
han fast 212 Salmsons neddinglande kropp,
212 var räddad för den gången.
Men då han morgon efter morgon
upprepade fallet och kompaniet redan
började betrakta 212 som gymnastiktim-
mans ordinarie muntration, blef löjtnan
ten fundersam.
Det brast lös en dag.
— 212 Salmson!
— Löjtnant!
I föreskrifven rask takt och med hj är-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
