Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Friedrich von Schiller. På hundraårsdagen af hans död den 9 maj 1805. Af Richard Steffen. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
RICHARD STEFFEN.
SCHILLER VID 35 ARS ÅLDER. BYST AF JOHANN
HEINRICH dannecker. / marmor i stor-
hertigliga biblioteket i Weimar.
Schiller ändtligen tillbaka till sitt egentli-
gaste område, dramatiken. Det historiska
vetande han inhämtat gaf honom ämnen.
Hans skildring af det trettioåriga kriget
hade riktat hans uppmärksamhet på Gu-
staf II Adolf. »Bland alla historiska
ämnen», skrifver han, »i hvilka poetiskt
intresse förenar sig med nationellt och
politiskt, står Gustaf Adolf främst.» Och
han drömde om en hjältedikt, som skulle
börja vid Leipzig och sluta vid Lützen.
Det blef intet epos om Gustaf Adolf
utan ett drama om Wallenstein. Med
triologien Wallenstein har Schiller nått
fram till sin s. k. klassiska period. Efter
mödosamt och nästan ångestfull arbete
under åratal kom han till en afslutning
1799. Trots allt det mästerskap, som
nedlagts däri, är det dock ej som hans
ungdomsdramer ett stycke ur ett enda
göt. Inledningen, »Wallensteins Lager»,
ger en lefvande, kraftig, delvis humoristisk
bild af det bullrande lägerlifvet. I de
följande styckena blir tonen mera ädel
och upphöjd, tyvärr också stundom ab-
strakt och färglös. Mellanstycket saknar
ej longörer, och det väl sentimentala
kärleksmotivet förenar sig ej rätt med
den storpolitiska hufvudhandlingen.
För de flesta torde Schiller alltid
först och främst vara den Schiller, som
diktade de välkända dramerna »Maria
Stuart», »Die Jungfrau von Orleans» och
»Wilhelm Tell». De äga allt hvad litte-
rära mästerverk böra äga, hvilka vända
sig till den större allmänhet, som in-
tresserar sig för konsten men dock först
och främst för dennas patriotiska och
moraliska uppgifter: ångerfulla syndare,
högsinnade hjältar, idealiska människoge-
stalter, fosterländska känslor, religiösa
stämningar samt en hög, allvarlig och
patetisk ton. Att Schiller med dessa
stycken står på höjdpunkten af sitt för-
fattarskap vore lika obetänksamt som
fruktlöst att förneka. Äfven om den
öfvermättade litteräre kritikern och fin-
smakaren skulle kunna invända ett och
annat, t. ex. mot det rent dramatiska i
Wilhelm Tell, så måste dock äfven denne
erkänna de enskilda scenernas beund-
ransvärda skönhet, som gjort just detta
stycke till hela det tyska folkets käraste
egendom. Alltid skall det finnas en
publik, för hvilken »Die Räuber» icke
lämpar sig, men knappast någon, som
ej kan uppskatta Wilhelm Tell. Dessa
stycken lefva alltjämt på den tyska scenen,
och alltid skall det anses som ett af
de högsta mått en diktare kunnat fylla
att hafva gifvit sitt land en nationellt
klassisk teater.
»Wilhelm Tell» var det sista verk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
