Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åkerström och Nicolette. Modern »chante-fable». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
PER HALLSTRÖM.
och med djupt och mödosamt allvar.
Hennes beundran för Martall skulle hos
en obetydligare natur än hennes kanske
ledt till farligt misstag om känslans inne-
börd. Det stack i henne vid hans hån
mot presentation. Hon hade ju själf
föreställts för Åkerström på ett alldeles
afgörande sätt.
Den sköna blekhet, som oron dref
fram, kom henne att likna en af de
mångbesjungna Auerlyktor, som just nu
flammade grönaktigt, ty Nicolettes ansikts-
färg var af den ytterst fina art, som lätt
slår öfver i komplementet. Martall iakt-
tog skiftningen med något af den grym-
ma och utsökta njutning, hvarmed de
gamla romarna vid sina gästabud be-
traktade ett slags dyrbar hafsfisk, som
förändrade färg medan den sprattlade
och dog i silfverfatet. Han tänkte själf
därpå och kände sig hedniskt sund och
stark. Han var säker om segern.
Men Nicolette var af de utvalda och
förklarade väsen som älska själfva sin tro-
het. Hon tänkte på Åkerström, som hon
ännu ej fått se riktigt.
»Min herre», sade hon, kvinnligt ljuft,
»jag förstår er och respekterar er lidel-
sefulla kärlek, liksom hvar och ens. Den
står nu inför en annan, men aldrig får
den möta dess ansikte. Ty min är re-
dan riktad åt ett annat håll.»
Med denna så graciöst afvisande
vändning kunde det ha varit nog, men
i en lätt förklarlig tankeförbindelse kom
hon att tillägga några ord, hvilkas vul-
gära kyla efteråt skulle göra henne ondt.
»En systers tillgifvenhet skall städse stå
er öppen», sade hon, alldeles som om
han varit nog låg att framföra ett van-
ligt frieri.
På Martall verkade detta sista som
ett klubbslag, så mycket mer förintande
som manschetten om hans hals hindrade
blodomloppet. Det var nu hans tur att
vara fisken pä romarens bord, där han
kippade efter andan under en i och för
sig storartad färgsymfoni af purpur och
svartblått. Men nu tänkte han icke på
de gamla gudarna.
Han slog sig för pannan, så att
hatten föll af, och fäktade med armarna
mot den fortfarande älskogstrånande
himlen. Tre manschetter täflade sålunda
med hvarandra i hvithet och höjd.
»Grymma», stammade han, »ett så-
dant svar till mig! Hvarmed har jag
förtjänat det?»
Det tillät icke Nicolettes värdighet
henne att på gatan besvara. Under det
nedfällda floret grät hon och fröjdades
Öfver lifvets storslagna tragik och gick
mycket lycklig och själfmedveten däri-
från.
Men cigarrfröken i hörnet, som hela
tiden såg blott Martall, grubblar ännu
i denna dag, hur hon kunnat göra ho-
nom så ledsen och hvarför han inte kom
in till henne. Så sällsamt roar sig Eros
att leka med människobarnens djupaste
känslor.
Martall tog upp hatten, jämkade
manschetterna från handskarna, gick di-
rekt hem, fann Åkerström där och sjönk
med ett ironiskt löje ned i soffan.
»Kvinnorna», sade han, »ha ännu icke
nått till fritt skapande erotisk genialitet,
och kärleken har egentligen bara att
skjuta sig för pannan. ’Handtverkare
buro honom’, som det heter om Werther.»
Åkerström förstod det hela men var för
finkänslig att röra därvid. De båda vän-
nerna lofsjöngo sina öden, den ene sin
stolta lycka att tillhöra en släkt, som så
odlat sitt kärlekslif, att troheten blifvit
till nödvändighet i stället för plikt och
stod höjd öfver alla förvillelser, den an-
dre sin stolta olycka att vara i besitt-
ning af en lidelse, för hvilken alla jordens
käril voro för små. Med fri yttranderätt
därtill och friska lungor var hvar och en
alldeles nöjd som han hade det. De ta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
