Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vårt nyaste memoarverk. Af Nils Erdmann. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VART NYASTE MEMOARVERK.
små hvita fjädrar för honom, skakade ur
ett bolster på vinden.
I Uppsala är han ryttare och fäktare
— han blir under ledning af stallmästaren
Eklund i synnerhet god kavallerist. Han.
får i december 1774 sin första officersfull-
makt — då vid Mörnerska husarerna —
och presenteras i uniform, med silkesstrum-
por och skor, för hertig Karl samt äter sin
första hofmiddag.
På återvägen till Uppsala 1775 möter
han »den ryktbare Bellman». Skaldens
dragare hade stupat. Hvarför han gick?
Emedan — sade han —
Pa vår Herres hvilodag
hvilar jag och min gelike;
hästen ligger i ett dike
och på Liljeholmen jag.
Skjöldebrand gör sitt »möte» i Skåne,
uppvaktar chefen, hertig Karl, på Becka-
skog och lär sig det tråkiga reglementet.
»I stället för att säga t. ex. framåt marsch,
sades: det kommandoord, som står i ua
delens 2:a kapitel, j:e §, 2:a punktens.
Lifvet på Beckaskog var angenämt, fritt
och utan etikett. Mellan tjänsten och de
oskyldiga provinsnöjena studerar han hi-
storia och vitterhet —■ Eneiden, Tasso,
Ariosto. Och i »Atis och Camilla», Creutz’
pastoral, poemet på alla damers sybord,
hämtar han stoff för sin inbillning — »jag
önskade blott ett föremål, som kunde lära
mig att lida hvad Atis led och njuta hvad
han njöt».
I Stockholm besöker han maskeraderna,
där kärleksintrigerna florera, och inviteras
ofta af hertigen. Om kungen uttrycker sig
Höpken: »Tacken Gud, så länge han roar
sig; när han det ej kan, skola vi få se
annat, som är långt bedröfligare».
Skjöldebrand, som ej älskar och icke
heller förstår Gustaf III, erkänner det öp-
pet. Han ber äfven läsaren minnas det
— och med försiktighet väga hans ord.
Det är brännvinsregalet, böndernas ruin,
som framkallar ett förhatligt angifvaresy-
stem och gör superiet till nationaldygd.
Det är den småaktigt löjliga fåfängan hos
en sällsynt sträng etikettspedant, hvars levéer
erinra om Versailles, — och ett förakt för
dygden, som vänder upp och ned både på
moral och anständighet. Det är ett mitt-
system, som suveränt härskar i krigs- och
civilexpeditionerna — och kungen är ofta
själf driffjädern. Det är historien om Munck
och drottningen, — den gamla, outplån-
liga skamfläcken, dock lika obevisad som
alltid.
Skjöldebrand, som personligen ett par
gånger utsattes för det kungliga småsinnets
nycker, lärde icke känna Gustaf III. Han
såg honom alltid på afstånd — när han
öfver hufvud såg honom. Och han upp-
repar blott, hvad det skvaller han hörde
förvred, förstorade eller ljög. Att Gustaf
för honom blef en gåta, en de obegripliga
kontrasternas människa, är lika naturligt
som att den dom han fäller icke har nå-
gon säker grund.
Helt annan blir hans ställning till
konungens äldre bror, och det är eget att
se, hur äfven Skjöldebrand instämmer i
de loford, så många af hertig Karls när-
maste skänka den ofta misskände fursten.
Han »hade ett okonstladt, militäriskt väsen-
de, många kunskaper, smak för vitterhet
och de vackra konsterna. Själf glömde
han sin höghet i dagliga umgänget, men
ingen af dem, som omgåfvo honom, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
