Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stormens stolta musik. Efter Walt Whitman. Öfversättning af Andrea Butenschön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 WALT WHITMAN.
(Sådane leda fram till dig, o själ,
förnimmelser, ting och syner leda alla fram till dig,
men nu tyckes det mig att ljudet leder främst.)
Jag hör barnens årliga sång i Sankt Pauls katedral
eller under hvalfvet af någon ståtlig hall symfonier, oratorier af Beethoven,
Handel eller Haydn,
Skapelsen tvager mig i ett vågsvall af gudom.
0 låt mig få behålla alla ljud (så ropar jag i ångest),
ingjut i mig universums alla röster,
låt mina pulsar slå i takt med deras — med naturens äfven,
stormarnas, vattnens, vindarnas, operornas, sångernas, marschernas och dansernas,
låt ljuda, fyll mig, ty dem alla vill jag äga!
VI.
Då vaknade jag sakta,
och spörjande i tvekan än min dröms musik,
1 tvekan inför dessa minnen, stormen i sitt raseri,
sopraners och tenorers sånger
och österlandets danser alla i en religiös ekstas,
och vackra instrumenters rika mångfald, orglars harmonier,
all denna konstlösa klagan om kärlek, sorg och död, —
jag sade till min tysta, undrande själ i sömnens fristad:
Lyss, ty jag har funnit den nyckel, jag så länge har sökt.
Låt oss framgå, styrkta, ut i dagen,
mötande lifvet gladt på vår vandring i verklighetsvärlden,
burna af klangen i vår himmelska dröm.
Och jag tog till orda åter,
kanske var det du hörde, o själ, ej vindarnas sus,
och det du drömde ej ovädrets ras eller fiskmåsens skri och flaxande vinge,
ej det soliga Italiens sångkonst,
ej Tysklands majestätiska orglar, mångstämmiga körer — ocean af harmoni,
ej mäns och hustrurs strofer, antistrofer eller ljudet af tågande soldater,
ej flöjter och harpor eller signalhorn från lägren,
men till nya rytmer, som passade för dig —
dikter, byggande bro från lif och till död, spridda för nattens vindar, aldrig
fångna, aldrig skrifna,
dikter, som till den djärfva dagen vi vilja bära fram.
Andrea Butenschön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
