Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
ANDREA BUTENSCHÖN.
det från början! Ty oss har han efterläm-
nat runor, skrifna med glödande ungdoms-
blod, hvilka ingen ålderdomens eftertanke
någonsin skall kunna utplåna, och han
ville ju också, att hans dikter skulle for-
mas under hans lifs soliga förmiddags- och
tidiga middagstimma, i morgonens anda
skulle de formas. Så hafva de blifvit till
morgonpsalmer — men sjungna långt in i
sena dagar — med klang af en ursprung-
lig lifskänsla och en naturdyrkan, som när-
mast kunna söka sina föregångare i Rig-
vedas och det Gamla Testamentets hym-
ner.
1855 utkom det första tunna häftet af
Grässtrån och blef föga såldt. Så snart
kritiken fått väderkorn på den nye poeten,
väcktes en storm af fasa, och det är väl
knappast att undra öfver, ty när tålde
människorna höra de första tonfallen af ett
nytt kraftspråk? Säkert tålde de det icke
1855.
Som jag grubblade i stillhet
och såg tillbaka på min diktning, dröjande länge
i tankar,
reste sig framför mig ett spöke med misstrogen
uppsyn,
fruktansvärd i skönhet, ålder och kraft,
de gamla landens diktar-genius,
som vände likt flammor till mig sina ögon,
pekande på mången odödlig sång,
och sporde med hotfull röst: Om hvad sjunger du ?
Vet icke du, att ett ämne blott finnes för evigt be-
stående barder,
det ämnet är krig och stridernas öde,
och huru krigare uppnå fullkomning.
Må vara, jag svarade då,
äfven jag, stolta skugga, sjunger om krig och ett
större och längre än något*
börjadt i min bok med växlande lycka, med flykt,
framgång och återtåg, ?ned se-
gern fördröjd och oviss,
(dock säker tror jag, eller så godt som säker, till
sist) — slagfält är världen,
för lif och död, för kroppen och den eviga själen,
se, äfven jag är kommen, sjungande sånger om krig.
Och frat?ifö?’ allt gynnar jag tappra soldater.
Och hör hur han talar om gräset, i
den mest universella af dikter, i Sången
om mig själf.
Ett barn sade: Hvad är gräset? och bar det till
mig med fulla händer.
Hur kunde jag svara barnet? Ej vet jag mer än
han, hvad det är.
Jag tror att det är mitt sinnelags flagga, väfdt af
hoppfullhetens gröna tyg.
Eller jag tror att det är vår Herres näsduk,
en doftande gåfva tappad med afsikt som minne,
bärande ägarens namn i något hörn, att vi ma se
och undra hvems den är.
Och nu tyckes det mig vara grafvars sköna oklippta
hår.
Ömt vill jag beröra dig, lockiga gräs,
kanske spirar du upp ur unge mäns bröst,
kanske -— hade jag känt dem, hade jag älskat dem>
kanske kommer du från gamla eller spada, tagna
ifrån mödrars knän,
och här är du mödrarnas knän.
O, kunde jag tolka denna antydan om de döde unge
männen och om kvinnorna!
Hvad tror du det blifvit af de unge männen och
de gamle?
Och hvad tror du blifvit af kvinnorna och barnen?
De lefva och trifvas någonstädes,,
det minsta skott visar, att ingen död finnes i verk-
ligheten,
och om den funnits framgick lif ur den, ej väntar den
vid slutet för att hämma det,
då lifvet visar sig försvinner döden.
Framåt och utåt fortlefver allt, och intet förintas,
att dö är ej det, som någon trodde, men bättre.
Liksom Troels Lund i Dagligt lif i
Nordell skapat ny historia genom att fram-
draga hela folkets inre och yttre lif till
dagligdags i motsats till häfdatecknares
vanliga temata om dynastiers och staters
öden, med dithörande märkliga tilldragelser
— icke minst krig —, så sjunger Walt
Whitman om hvarje man och kvinna han
möter på sin väg7 icke därför att de äro
märkvärdiga, utan endast därför att de äro
människor, som kunna skapa sin egen
värld, stolta som kungar, ödmjuka som
vise och glada som barn. Detta framgår
tydligast ur den sällsamma dikten Till dig.
Hvem du än är, lägger jag min hand på dig,,
att du må blifva min dikt.
Demokrati är ett ord, som tonar starkt
genom hans dikter, ty Walt Whitman vill
hafva alla män till naturliga hjältar och
alla kvinnor till deras sannskyldiga jämli-
kar i frihet, kärlek och styrka. Genast
förklarar han sig vara kvinnans skald lika
mycket som mannens, »hon är ut i tum-
spetsarne lika god som han», och den ger-
manske erotikems kvinnoförakt är honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
