Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
ANDREA BUTENSCHÖN.
han känna sig förmer än någon annan —
fordrar ingen tribun som folkledare — och
man måste förstå att det är ett ideal han
söker förverkliga, mer än han bekänner
egna synder, då han talar till mördare och
brottslingar sålunda:
Hvem är jag, att icke också jag är under rätte-
gångsförhör eller i fängelse?
Jag, grym och djäfvulsk som någon, att mina hand-
lofvar ej kedjats i järn eller
mina anklar i järn?
Och till den af samhället utkastade
kvinnan säger han:
Ej förrän solen stänger dig ute, stänger jag dig ute.
Här finnes ingen predikarton, intet hög-
tidligt hissande af flagg åt sterila ideal;
en värdig representant af den anglosach-
siska naturalismen bjuder Whitman ett lif
i stället för en paradox.
Kamrat! Kom, dela med mig tvenne storheter
och en tredje, som reser sig
större och än mer strålande,
storheten i Kärlek och Demokrati och Religionens
storhet.
Hvad Whitman vågat säga om känslan
mellan man och kvinna och om känslo-
magnetism i allmänhet var nog ej det, som
väckte minst anstöt, och antagligen var det
i detta ämne som Emerson * önskade
strykningar. Men Whitman strök aldrig
en rad, hellre svalt han, och till hans
sista vilja hörde, att aldrig ett ord må stry-
kas ur Grässtråny ty skulle man börja att
sofra och sikta kunde meningen med det
hela lätt gå förlorad. Människokroppen
var för honom ej en stofthydda utan ett
underverk med sina egna lagar och med
egenskaper, som skulle fritt utvecklas i full
samhörighet med själen. Nekas kan icke,
att han i sina tidigare dikter mer än en
gång måste stöta ett äfven icke allt för
känsligt öra med vissa krassheter, som då
företeelser i naturlifvet kunna komma oss
att skälfva och vända bort hufvudet med
ett måste det vara så? Men af det lätt-
sinnigt tvetydiga, det lågt liderliga, finnes
lika litet i hans diktning som tal därom
någonsin hördes från hans läppar. Och
* Emerson beundrade Whitman i hög grad.
Då han öfverlämnade till en vän första upplagan af
Grässträn, sade han: »Amerikanare, som rest bort,
kunna nu komma hem; en man är oss född.»
man får aldrig glömma, att Whitman så att
säga personliggör hela naturen, och att in-
gen starkare än han betonar det andliga i
skapelsen.
Det säges om honom, att han i sina
första mandomsår höll sig helt och hållet
»borta från kvinnorna», och i den senare
delen af hans diktning (efter kriget) före-
kommer föga erotik men så många fler
sköna kärlekssånger till de döende och
döde unge krigarne. »Var elektrisk, var
kysk, var måttfull!» så minnes jag att han
skref en gång.
Allt i Walt Whitmans känslolif är
storvulet och starkt, så äfven hans känsla
för kvinnan, då den en gång bryter sig
fram. Som man föreställer sig Adam för-
älskad i Eva, sedan han druckit sig modig
och lifsrusig ur någon klar paradisets källa,
så tänker man sig Whitman framför en
af dessa kvinnor, som äro solbrända som
han själf, som kunna — — —
simma, ro, rida, brottas, skjuta, springa, slå
till, draga sig tillbaka, rycka fram, stå emot, för-
svara sig.
De äro absoluta i sin egen rätt, de äro lugna,
klarsynta, med fullkomlig själfbehärskning.
En dekadent är det icke, som skrifvit
En timme till vanvett och fröjd.
O något oförsökt! Något i ekstas!
Att komma loss från andras ankaren och grepp!
Att drifva fritt! Att älska fritt! Att rusa oförskräckt
i fara!
Att gäckande och lockande ropa på fördärfvet!
Att lyftas, svinga sig mot himlen af den kärlek,
som bebådats mig!
Att stiga ditupp med min berusade själ!
Att förloras, om så måste vara!
Att fylla hvad af lifvet blir kvar med en timme af
ohämmad fullhet!
En enda kort timme af vansinnig fröjd.
W^hitman ingick aldrig äktenskap och
trasslade icke in sig i några orediga älskogs-
förbindelser, men slutparentesen i en liten
dikt Ibland med en jag har kär är att
lägga märke till.
En gång älskade jag innerligt, min kärlek besvara-
des ej,
men däraf skref jag dessa dikter.
För kärnpunkter behöfver Whitman ald-
rig många ord.
Den tredje storheten, religionen, omfat-
tar de tvenne andra som haf omfattar land.
Bruckner ville tillägna sin g:de symfoni —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
