Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
ANDREA BUTENSCHÖN.
talet, hade Grässträn törhända icke fort-
farit att växa fram, så säger han själf; nu
bereddes dem en bördig jordmån af det
slagfält, som under få års tid färgades af
millioner landsmäns blod. Eget är, att
Whitman, som börjar sin diktning med att
äfven han skall sjunga om krig, likt före-
gående tiders barder bringas att stränga
sin lyra för en så konkret och lekamligt
blodig strid som någon — och på själfva
krigsskådeplatsen.
I december 1862 kallas han till sin
broder, öfverstelöjtnant George Whitman,
som sårats i slaget vid Fredericksburg, och
stannar hos hären tills efter krigets slut, de-
cember 1865, lifnäran de sig med korrespon-
dens till nordamerikanska tidningar. Dessa
tre år betraktar han som de mest gif-
vande, de mest tillfredsställande och »natur-
ligtvis som de djupast lärorika» i sitt lif. I
tidningsartiklarne, i vecko-brefven till modern
och i de dagboksanteckningar från denna
tid, som upptaga knappa hundra sidor i
hans Profdagar i Amerika*, skildras kri-
get på den enkla och drastiska prosastil,
som fångar ögonblicket med blyertspenna
och ej präntas om med bläck; under rub-
riken Trumhvirflar målar han bilder ur
kriget i Grässtrån. Intet kunde bättre än
dessa rader om »den röda affären» gifva
oss en inblick i det stora brödrakrig, som
klädde och mättade marken med sina döde
— begrafne och obegrafne i hundratusental
— strödde åt östan och västan i skogarne,
på fälten och utmed vägarne, och som
fyllde vattendragen med drunknade och
med lik ur grafvar från nedrasande flod-
bankar**.
Whitman anser det vara ett storartadt
privilegium att hafva fått bevittna detta
krig, som i hans ögon lämnat de mest
uppmuntrande bevis på politiskt framåtskri-
dande och demokrati, som historien haft
att uppvisa; det är för honom århundra-
dets och Amerikas största läxa. Nordsta-
ternas snabba och gemensamma gripande
till vapen mot Sydstaternas uppresning vid
krigets början och härarnes fredliga upp-
lösande sommaren 1865 äro tvenne skåde-
spel, som visa den alltjämt växande och
* Specimen Days in America.
** 60,000 fångar från Nordstaterna begrofvos
från Sydstaternas fängelser, dessa moderna helve-
ten, där den friskaste man snart blef oigenkännlig
af frost, svält och onämnbara lidanden.
djupt rotade unionstanke, hvilken legat och
grott bakom den Nya Världens politiska
och kommersiella sträfvanden. Hur stark
denna tanke var, bekräftas bäst af alla de
hundratusen från rebellstaterna — bom-
ullsstaterna med deras despotiska slafsys-
tem —, hvilka slogos under den fria Unio-
nens flagga.
Ett godt prof på hur Whitman beskrif-
ver är kapitlet om slaget vid Bull Run,
juli 1861, i Profdagar; man blir själf nord-
amerikanare och står några decennier till-
baka i tiden på Washingtons gator, då det
dagas. Öfver Long Bridge strömma Unio-
nens slagna trupper in till staden, de drypa
af regn, som bildar en smutsskorpa af stri-
dens dam öfver kläder och doningar; utan
musik, med flaggor, som hänga slaka ut-
med stängerna, komma de tysta, den ena
horden efter den andra, i kompanier, lösa
svärmar — enstaka. Solen går upp, men
skiner ej.
Nyfikna gapa öfverallt på de slagna
soldaterna; hälften af åskådarne höra till
secessions*-partiet, de säga intet, men »djäf-
vulen fnissar i deras ansikten». Under
förmiddagens lopp späckas staden af dessa
uttröttade, uthungrade skaror; några men
ej alltför många goda människor sätta stora
grytor på spisen för att laga mat åt dem.
Tvenne gamla damer, i bildning och be-
hag de förnämsta i staden, stå vid sina
plankbord och dela ut föda, som hvarje
halftimme tillföres dem från hemmet. Hvit-
håriga, verksamma och tysta — härliga att
se — stå de där hela dagen i regnet, och
tårarne strömma utför kinderna. Midt i
tumultet lägger sig mången soldat för att
sofva hvar han kan, på trappsteg, på sido-
vägar, invid skrank, — sofver djupt. I
klungor, kamratvis och bröder tillsammans
ligga de, och oafbrutet silar öfver dem
regnet.
Då aftonen kommer, fyllas bar-rummen
och alla samlingsplatser med frågare och
lyssnare; det är en kväll för busar.
All manlig fattning tyckes ha öfver-
gifvit Washington. I det förnämsta hotel-
let ligga ofncerarnes kartuschremmar ho-
pade, hela hotellet är fylldt med dessa.
»Där äro ni, kartuschremmar!» utropar
skalden. »Men hvar äro era kompanier?
Hvar era män ? Odågor! Tala aldrig med
* De upproriske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
