- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
360

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

360

ANDREA BUTENSCHÖN.

heter och ståtliga egenskaper hos de unge
krigarne, »ty så mycket hos en folkras
beror på, hur den ser döden i ögonen och
hur den utstår sjukdom och ångest». —
»Ej heller», fortsätter han, »skola kom-
mande år någonsin få kännedom om. det
sjudande helvetet och den svarta inferna-
liska bakgrunden i oräkneliga små-scener
och interiörer från secessions-kriget, och
det är bäst så — det verkliga kriget kom-
mer aldrig i böckerna.» Vid krigets slut
kan han beräkna att ha nått bortåt hun-
dratusen sårade och sjuke med sitt person-
liga bistånd i fält, i läger och på hospita-
len; dessa besök varade från en à två
timmar till hela dagar och nätter.

Till sin moder skrifver han: »Mor,
med riktig stolthet kan jag tala om för dig
att jag vet mig hafva räddat en hel mängd
lif genom att hindra männen från att för-
lora modet och genom att vara mycket
hos dem. Männen säga, att det är så, lä-
karne säga det samma, och öppet vill jag
bekänna, att jag kan se det är sant, om
jag också skall säga det själf. Jag vet, att
du tycker om att höra det, mor, och där-
för talar jag om det.»

Walt Whitman kom ej till hospitalen
som läkare, sjukskötare eller präst, blott
som den han alltid var. Och det var nog.
Önskade en patient, att han skulle läsa
bibeln högt för honom, gjorde han så; för
en annan skref han kärleksbref, hos en
tredje satt han tyst och orörlig, för att
hans deltagande skulle kännas som en mag-
netisk ström, där han icke kunde hjälpa
med handling eller ord. Till dessa besök
beredde han. sig som till en fest; han hvi-
lade, badade och tog på sig rena kläder,
ty han hade kommit till insikt om, att
friskheten och ljusstyrkan i sinnelaget hos
den, som kommer till en sjuk, verkar star-
kare än medicin och alla slags gåfvor. De
senare föraktade han dock ej, fast han
själf lefde ytterst enkelt. Till sjukhusen
kunde han komma dragande med en säck
full af hvarjehanda — pipor, cigarrer, söt-
saker, brefpapper, frukter — på ryggen,
och med fickor, som sprängdes af allt
detta, som kända och okända vänner ge-
nom penningbidrag satte honom i tillfälle
att utdela. En välkänd korrespondent till
New-York Herald, som ofta sett honom i
Washington, skrifver (1876), att hans hän-
gifvenhet var större än en kvinnas, och att

det skulle behöfvas en hel bok för att be-
rätta om hans godhet, ömhet och omtänk-
samhet. Aldrig kan han glömma en natt,
då de tillsammans gjorde en rond i sjuk-
huset. Hvarje ansikte lyste upp, hur död-
ligt blekt det än var, då Whitman när-
made sig; från säng till säng gick hans
namn på låga stämmor eller i hviskningar,
man vidrörde hans hand, man stirrade på
honom — och någon gång kunde han böja
sig ned för att ge en döende vän en man-
lig afskedskyss. »För patienterna gjorde
han det, som hvarken sköterska eller lä-
kare kunde hafva gjort för dem, och han
tycktes lämna kvar en välsignelse vid hvarje
bädd, där han gick fram. Länge hade
ljusen brunnit den natten i sjuksalarne, in-
nan Whitman lämnade dem, och då han
gick mot dörren, hördes mången slagen
hjälte ropa efter honom: »Walt! Walt! Walt!
Kom igen! kom igen!»

Så var också Whitmans hela personlig-
het något för sig. Högrest och manligt
vacker, med en enastående fysik och en
friboren naturlighet i hela sitt väsen, med
en strålande blå och en rufvande grå blick,
som drog tanken mot hafvet, gjorde han
ett oemotståndligt starkt intryck på alla,
som kommo i hans väg. Han hänförde,
berusade — vakter skyllrade ovillkorligen
gevär, då han gick förbi, vagnar höllos
inne för att de isittande måtte få veta,
hvem han var, folket och barnen älskade
honom, kvinnorna drogos till honom. Då
Abraham Lincoln fick se honom, utbrast
han: »Ja, han ser ut som en man!»

Intet visste de sårade om skalden, sina
egna dikter läste han aldrig högt för dem.
Människan var hvad de behöfde, och sig
själf gaf han outtröttligt i rikaste mått,
tills hälsan bröts, ty utanför möjlighetens
gräns går ingen.

Jämför man Trumhvirflar med t. ex.
några af Homers sånger, afteckna sig kon-
turerna af vår egen tid skarpt mot det
förgångnas svinnande skuggor. Den första
hvirfveln är en sång till skaldens stolta
Mannahatta*, »skeppens drottning», som
gick i spetsen för upprorets bekämpande.

New-York.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free