Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALT WHITMAN.
361
Fyrtio år i inin stad jag sett
soldater paradera,
fyrtio år på parad, tills här-
skarinnan öfver den-
namyllrande, sjudan-
de stad,
sömnlös bland sina skepp, sina
hus, sin oberäknene-
liga rikedom,
med sina millioner barn ikring
sig, plötsligt
i nattens döda timme, vid bud
från söder
på gatans stenar falla lät sin
knutna hand i vrede.
Stöten var elektrisk, och nat-
ten höll den uppe,
tills vår kupa i gryningen med
hotfullt surr släppte
ut sina myriader.
Många af dessa sån-
ger äro i sanning trum-
hvirflar, som mana Unio-
nens söner till kamp och
till förgätenhet af allt,
som kan hålla dem borta
från slagfältet.
Slån, trummor, slån! Bläsen,
bläsen, horn!
Dagtingen ej, låten intet eder
föreställas,
sen ej till de rädde, ej till
gråten eller bönen,
sen ej till den gamle mannen,
som ber den unge,
låten ej barnets röst, ej moderns öfvertalning höras,
låten till och med båren skaka sin döde, innan lik-
vagnen kommer,
så starkt mån I dåna, förfärliga trummor, så gällt
mån I blåsa, horn.
Fanans sång i gryningen är en af Whit-
mans mest karaktäristiska och egendom-
liga; en så djärf symbolik, en så slående
naturlighet växer blott fram ur en mäktig
fantasi. Det är en växelsång mellan fa-
nan, poeten, fadern och barnet; fanan vill
att poeten må tolka dess mening för bar-
net, det får ej se mot millionernas ho-
pande därborta vid de många husen —
det enda som fadern förstår — utan högt,
högt upp mot det omätliga ljuset, och sån-
gen är ej blott för i dag utan för de tu-
sen år, som skola följa.
POETEN.
— — — — Vecklande ut dig ur natten med din
klunga af stjärnor (evigt
växande stjärnor),
gryningen delar du i tu, skärande luften, smekt af
solen, mätande skyn,
(sedd och lidelsefullt åtrådd af ett enda litet barn,
då andra fjäska kring eller tala stora ord, alltid
lärande förvärf, förvärf), —
O du däruppe! O fana, där du ringlar dig som en
orm, hväsande så underligt,
utom räckhåll, en tanke endast, dock våldsamt stridd
om — med blodig död för
ögat — af mig älskad,
så älskad — o du fana, ledande dagen med stjärnor
ur natten.
En fransk kritiker säger om Whitman:
// notis fått respirer le parfuni de la
guerre. Han tager allt med, den histo-
riska bakgrunden (som i. Hundra äring ens
historia), den omgifvande naturen, ögon-
blickets stämningar — färg, ljud — fram-
tidsaningarna. Dock,
Ej stolta dikter sjunger jag för dig, ej herraväldets
härlighet,
men gifver dig en liten bok om nattens mörker
och om sår, som drypa blod,
och psalmer om de döde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
