- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
362

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

362

ANDREA BUTENSCHÖN.

I Försoning visar skalden i få ord, hur
han betraktar sina fiender.

Min fiende är död, en man, gudomlig som jag själf,

är död;
jag ser, hur han ligger hvit och tyst i kistan, jag

närmar mig,
jag böjer mig ned, berör sakta med mina läppar

det hvita ansiktet i kistan.

I Underbar vaka ana vi den intensivt
personliga känsla, af hvilken Whitman be-
själades, icke för en men för många bland
tusen. Han aftäcker en död soldatyng-
lings ansikte i stjärnljuset:

Länge stod jag i vaka, i dunkel Iag slagfältet kring

mig,

underbar vaka, ljuflig vaka i den doftrika natten,
tillbragte timmar, odödliga, mystiska timmar med

dig, käre kamrat, utan tårar och ord,
då stjärnorna lupo sitt lopp däruppe, då i öster

nya smögo sig fram -— —––––––

Från den kalla marken reste jag mig, min soldat

svepte jag väl i sin filt
och grof honom ner, där han föll.

Likaså i Sår-för bindaren.

En vänder till mig sina bedjande ögon — stackars
gosse! Jag kände dig aldrig,

dock tror jag ej jag i detta ögonblick kunde neka
att dö för dig, kunde det
rädda dig — — — —

Dessa och fler förbinder jag med känslolös hand
(men djupt i mitt bröst en
eld, en brinnande flamma).

I Kom upp från fälten Fader skil-
dras enkelt och gripande de hemmava-
randes dagliga lif, som går sin gilla gång
under kriget, och faders, systers men först
och sist moders sorg, då ende sonen stu-
pat. Stigen upp o dagar från era bot-
tenlösa djup är väl en den ståtligaste krigs-
hymn, som någon diktare skrifvit till sitt
fädernesland. Naturens kraftutbrott, dess
vilda skådespel ha ej varit honom nog,
ständigt gick han och hungrade efter nå-
got ännu större. Nu har han fått sitt
lystmäte, ty den dämpade eld, som han
väntat se blossa upp öfver vattnen, ur
luften, har brutit fram ur människan, då
det krigiska Amerika reste sig.

Hvad — — var vinden blåsande dödens flöjt un-
der mörka moln ?

Lyss! från bottenlösa djup, något mera vildt och

dödligt,

Manhattan resande sig, ryckande fram med rynkad

panna —

Cincinnati, Chicago lössläppta — —.

Men af alla Whitmans dikter är ingen
lyriskt vackrare än den till Abraham Lin-
colns minne; Då syrenerna nyss blom-
made vid muren. Vid sällsamma toner
med sordin känna vi syrenernas doft, se
aftonstjärnan, som hänger lågt i väster,
stor med bebådelse, höra trastens graf-
psalm och glida in i nattens tystnad och
dödens stora stilla hemlighet.

Efter kriget stannade Whitman i Was-
hington och anställdes vid civildeparte-
mentet. Där föll en »moralist» på den
tanken att afskeda honom, då han läst
hans dikter och funnit dem osedliga. Detta
hade till följd, att han erbjöds ■— och an-
tog — en post vid högsta domstolen i
stället, och o’Conner skref en glänsande
försvarsbroschyr, Den gode gråe skalden,
som blott bidrog att höja hans anseende.
Men hans hälsa hade brutits. Redan 1864
hade han känt oroande symptom »med an-
fall af svår matthet och plågor i hufvudet»,
dock hade läkarne ej kunnat förmå honom
att inställa sina sjukbesök. 1873 träffa-
des han af ett slaganfall och tvingades att
lämna Washington; flyttade då till Cam-
den, hvarifrån han företog långa utflykter
till landet. Ehuru han blifvit urståndsatt
att vidare lefva det rika, rörliga lif, som
inspirerat hans diktning, låter han fortfa-
rande sina grässtrån framväxa till frodig
betesmark åt själar. Aldrig klagar han, ej
ens en half sida i sina dagboksanteckningar
anslår han till ordande om sin pröfning;
han välsignar blott Gud för att det ej är
sämre beställdt med honom och börjar ge-
nast visa, hvad man kan uppnå, om man
vet att njuta blott af dagsljus och skyar.

Den märkliga dikten Vid den blåa On-
tarios strand är en fredens segersång och
ett uppbådande af nya härar att strida för
Idéen; barder i Californien, Ohio, Canada,
barder inåt landet och vid hafvet vill han
locka fram som härförare. Om poeten
heter det:

Han är den, som bäst håller kriget om ryggen, ar-
tilleri lämnar han så godt
som ingenjören, hvarje ord,
han talar, suger blod.

Åren, som irra mot otro, håller han fast med sin
stadiga tro. Han är ingen
resonnör, han är dom (na-
turen erkänner honom helt
och hållet),

Han dömer ej, som domaren dömer, men som so-
len fallande på ett hjälp-
löst ting.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free