Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALT WHITMAN.
363
Han, Whitman, svär att han sett så
mycken svaghet och knusslighet i sättet att
uttrycka kärlek på hos män och kvinnor,
att hädanefter följer han sin egen metod,
då han vill bevisa män och kvinnor sin
kärlek.
Krigets fasor med alla dess sorgliga
följder för land och individ hafva hvarken
gjort honom till pessimist eller kommit ho-
nom att vända bort blicken från döden;
tvärtom smälter hans odödlighetsaning allt
klarare lif och död samman till ett.
Jag tror ej att sjuttio år är mannens ålder eller
kvinnans,
ej heller sjuttio millioner år,
eller att åren någonsin hämma mitt lif eller någons.
I Stormens stolta musik bryter hans
adamiska kraft sig fram likt den storm han
besjunger, som brusar genom världen, sväl-
lande af toner från allt, som har ton-, som
tränger genom midnattstimmen in i hans
sofrum, böjer honom och slår honom med
maktlöshet. Det är en stormens stolta mu-
sik i dessa rader, som bär oss genom tid
och forntid, genom stora skogar och då-
nande vattensvall, öfver slagfält och leende
ängder in i tempellunder, där det dansas
till gudarnes ära, genom bröllopssalar, där
bruden svarar brudgummen i sång, och
genom helgedomar, där våra tankar drän-
kas i orgelbrus, —- tills allt blir tyst kring
oss och vi höra skalden ensam sjunga:
Kanske var det du hörde, o själ, ej vindarnas sus,
men till nya rytmer, som passade för dig,
dikter, som slå bro från Lif och till Död, hviskande
i natten,
dikter, som till den djärfva dagen vi vilja bära
fram.
I Öfverfarten till Indien, sagornas land,
öfverfarten, som bragt så mången oför-
skräckt seglare om lifvet, för han oss, som
han själf säger, till mer än Indien, »mot
jordens och skyarnes hemlighet». Han,
den modernaste bland människor, hälsar
med samma glädje som han skulle hälsat
en uppfinning i sitt eget Manhattan, »temp-
len ljufvare än liljor, röda som rosor»,
med torn förgyllda af en uppgående sol,
landet där det kända glömmes och odöd-
liga fabler hviskas om det okända.
Farled till Indien!
Spårar du ej, själ, Guds tanke från början?
WALT WHITMAN PÅ SIN ÅLDERDOM.
Att jorden måtte fångas helt i ett nätverk,
dess raser gifvas hvarandra till äkta,
oceanerna korsas, det fjärran bringas nära,
och alla länder vigas samman.
Farled i sanning, o själ, till ursprungstankar —
ej land och haf allena, din egen klara friskhet,
det första mognandet af frö och blom —
till riken af spirande biblar
till förnuftets tidiga paradis
Ah, mer än någon präst, o själ, så tro vi två på Gud,
men med Guds hemlighet vi våga icke leka
Segla ut, styr blott mot djupa vatten,
jag med dig, o själ, och du med mig i oförväget
sökande.
Ty dit, hvart ingen seglare sig vågat än, dit går
vår kurs,
och skeppet och oss själfva och allt vi sätta på spel.
I sin krafts dagar, i sin mandoms ti-
diga middagstimma ville ju Walt Whitman
en gång, att hans dikter måtte formas, så
att de skulle verka som morgonsånger.
Men lika litet som aftonrodnadens glans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
