- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
364

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

364

ANDREA BUTENSCHÖN.

kan skiljas från morgonrodnadens, då glan-
sen finnes, lika litet kan man spåra något
aftagande i en själslig ljusstyrka, som blän-
dar, i en lifskraft och en lifstro, som för-
sätter berg, från Whitmans första dikt till
hans sista. Underverken komma till de
underbara, säger Emerson, och för VVhit-
man är allt underverk.

Mirakel är hvar timma af mörker eller ljus,
mirakel hvar kubikfot i rummet.

I Hviskningar om den Himmelska Dö-
den öppnar han förlåten till Dödens helge-
dom, och genom dess mot evigheten öpp-
nade portar se vi en lång stig löpa ut i
oändligheten. På grund af detta oändlig-
hetsperspektiv är det, som han aldrig för-
lorar blicken för döden i lifvet och lifvet
i döden; har ingen i djupare glädjeyra
sjungit oden till jordelifvets ära — hvars
upphof han likt en gammal rishi* måste
förnummit som fröjde ocean — så har in-
gen heller varmare förälskat sig i Döden
än han.

Alltid lefvande, alltid döende,

o, alla begrafningar af mitt förgångna och mitt när-
varande jag,

o jag, där jag skrider fram, kroppslig, synlig, full
af öfvermod,

o jag, som jag var i åratal, nu död (jag klagar ej,
jag är nöjd),

o att befrias från alla dessa lik af mig själf, som
jag vänder mig om och be-
traktar, där jag kastat dem,

att gå vidare (alltid lefvande! o alltid lefvande!)
och lämna liken bakom sig.

I Natte?t på prärierna, då han van-
drande betraktar stjärnorna, som han icke
tycker sig ha riktigt sett förut, upptager
han i sig odödlighet och frid, beundrar
döden och pröfvar antaganden.

Jag trodde denna glob var tillräcklig, tills myriader
af andra glober ljudlöst
kröpo fram kring mig.

O, jag ser nu, att lifvet ej kan visa mig allt, som
dagen ej det kan,

jag ser, att jag måste vänta på det, som döden har
att visa.

Du moder med din kull af jämlikar
hade 1872 icke funnit någon läsare i hem-
landet och uppskattades i England förr än
i Amerika. Och dock, när har väl en skald
tänkt djupare, drömt större om sitt folk
än i denna hymn till dess framtid? Men
själf beräknar han, att först efter århund-
raden skola de frön, han sått i sina sån-
ger, bära frukt.

I Excelsior tycka vi oss höra en ung
mans stämma, på väg mot soliga höjder,
och ej en åldring, som närmar sig sin graf.
Den slutar:

Hvem tänker de vidaste tankarne? — ty jag ville
omringa dessa tankar,

och hvem har diktat hymner för vår jord? ty jag
täres af en vild ekstas att dikta
glada hymner för hela jorden.

Så komma Skilsmässans sånger: en
fruktan, som öfvergår allt han dittills för-
nummit, bemäktigar sig honom, ty ingen
öfvertygelse kan befria Walt Whitman från
att känna naturligt, och det naturliga är
att svindla inför det stora osedda. Men
blott ett ögonblick darrar han på trös-
keln:

Formar sig mänskligheten i massa? ty se, tyranner
skälfva, kronor falna,

jorden, istadig, törnar mot en ny æra, ett stort
gudomligt krig törhända

Det färdiga Amerika och Europa blekna, sjunka i
skugga bakom mig,

det ofullbordade, mer jättelikt än någonsin, tränger
sig, tränger sig på mig.

Och nu, på tröskeln, når åter ekot af
krigets larm hans öra, och från oräkneliga
grafvar komma de fallne — ljudlöst som
moln eller dimma — svärmande i myriader,
två och två eller en och en, och samlas
tysta kring honom. Nu får ingen blåsa i
trumpet, ingen slå på trumma, icke ens
dämpadt som till begrafning; ensam vill
hans själ kväda sin psalm i alla döda sol-
daters namn. Och han ber dem följa ho-
nom och icke öfvergifva honom, så länge
han lefver.

Och i Tillförsikter:

Jag tror ej att Lifvet sörjer för allt och för Tid
och Rum, men jag tror att den
himmelska Döden sörjer för allt.

* En vis i forntidens Indien.

Ljufliga äro de lefvandes röda kinder,

men ljufva, o ljufva, äro de döde med sina stilla

ögon.

I vällukt hölj min sång, odödliga kärlek,
låt mig tvaga alla döda soldaters minne,
svepa dem, balsamera dem, hölja dem med ömma-
ste stolthet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free