Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Walt Whitman. Af Andrea Butenschön. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALT WHITMAN.
365
Och en glömmer han icke heller i skils-
mässans ögonblick — sin moder. Åt henne
reser han bland sina sånger »ett monument
i rader» i åminnelse af gudomligt sonande
moderlighet.
Men han slutar icke att sjunga ännu.
I Sand vid sjuttio är, Farväl min fan-
tasi och Ålderdomens ekon ljuder rösten
än, om också i kortare stanser, om ock
ibland osäkert spörjande hvad tiden lider,
dock lika manligt fast och i full samklang
med hela världens väl och ve. Man måste
tänka på den veteran? han diktar om,
•som, då söner, döttrar, präster huldt om-
gifva hans dödsbädd, utbrister:
Bort med edert lif af frid! Edra fröjder af frid!
Gif mig åter mitt gamla vilda krigarlif!
Här finnes ej spår af den åldriges and-
liga reaktion, då han griper tag i någon
gammal form, ej längre orkande att tänka
nya tankar; likt en allt högre och bredare
svällande flod gå Walt Whitmans ungdoms-
tankar genom de olika åldrarne af hans
lif, till dess de brusa som ett väldigt haf
kring hans sista läger. Då han tager far-
väl af sina föregående sånger, uppräknande
många af dem vid namn — dessa sånger,
som utgått från hans hjärtefibrer, från hals
och tunga, från hans heta pulserande blod,
hvarje sång med sin långa, långa historia
— utbrister han, vid jämförelsen mellan
historien, som ingifvit sången, och sången
själf:
Hvilket eländigt hölje, också då det är som bäst!
Men Judalandets poeter inspirerades ej
djupare i sina profetior och Höga Visor
än han.
Du evigt flygande klot! genom Tid och Rum!
Du vatten, som omsluter oss!
Du, som i lif och död, i vaka eller sömn —
Du, lag osynlig, som genomgår det allt!
Du, som i allt, öfver allt, under allt, genom allt,
är ständig!
Du! du! den lefvande, universella, oemotståndliga
jättekraften, sömnlös, lugn,
som håller mänskligheten i din Öppna hand likt
något bräckligt lekverk,
hur illa att någonsin glömma dig!
En gråskäggig stufi ser han sittande i
en persisk rosengård i morgonstunden och
hör honom tala sålunda till sina lärjungar
om Allahs immanens:
Drifkraften är det hos hvarje atom,
(omedveten ofta, ofta fallen, ond,)
att vända åter till sitt gudomsursprung, hur långt
det än i fjärran ligger,
hos subjekt och objekt, utan undantag, latent.
Hans sista dikt är En tanke om Co-
lumbus, en körlik hälsning in i evigheten,
ett långdraget brava och tack från söder
och norr, från öster och väster till det
nya landets upptäckare, till grundläggaren
af en ny och större värld åt männi-
skorna.
En vän, som såg Whitman några da-
gar innan hans bortgång, talar om hans
uttryck såsom fullt af patos och storslaget
som en guds. För en annan var hans an-
sikte efter döden som ett åldradt, kärleks-
fullt barns, och han tänker på hur han
under trettio års bekantskap aldrig hört
de lapparne uttala ett ord, som förrådde
uppretning eller nedsättande af någon va-
relse. »Jag tror ej att Buddha, af hvilken
lian tycktes vara en avatar, kunde varit
ömmare mot alla män, kvinnor, barn och
allt lefvande —» säger han.
Det gäller väl om hvarje skapande
konstnär, liksom om hvarje människa för
öfrigt, att ett allsidigt förstående af deras
väsen och af hvad de hafva att gifva för-
utsätter kännedom om de förhållanden, i
hvilka de utvecklats. Helt och hållet kunna
vi ju näppeligen sätta oss in i en annan
människas lif, äfven då denna andra lef-
ver under ungefär samma yttre omständig-
heter som vi själfva, men ju mer vi äro i
stånd att göra klart för oss, i hvilken mån
de omgifvande medierna danat hennes själs-
lif, desto större förutsättningar äga vi dock
för att förstå de olika sidorna i hennes
natur.
Så segla vi på tankens fribytarskepp,
ett halft sekel tillbaka i tiden, till Colum-
bus’ land.
Den öfverdådiga växtlighet, om hvilken
vi i Europa knappast göra oss ett begrepp,
frodas ännu milsvidt i jungfrulig oberörd-
het; stora vatten öppna sig för blicken
öfverallt, och floderna, detta öfvermätt af
floder, löpa breda, bräddade och lugna sitt
lopp, då de ej slingra sig mellan de otaliga
bergsryggarne eller störta utför afgrun-
derna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
