Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
CARL G. LAURIN.
Så mycket mera glädje hade man af
de tre första akterna. Redan i början
märker man, att en person med scenisk
blick och med förmåga af nya uppslag står
bakom det hela. Vissa repliker ha en
personlig beskhet af uppfriskande verkan.
Och slutligen återfinnes här mycket af spe-
cifikt svensk karaktär, hvilket är så mycket
roligare, som vi ju ännu sakna någon verk-
lig dramatik, som på allvar (och på skämt
också för resten) behandlar dem, som nu
lefva i vårt kuperade, långsträckta land.
Eva Willners roll är den vackraste svenska
flickroll jag känner. Intet litterärt tillkrång-
ladt vidlåder hennes gestalt. Med psyko-
logisk skärpa har författaren tecknat hen-
nes begränsning, och hur kärleken låter
henne inför våra ögon uppnå sin andliga
och kroppsliga kulmen. En mera ideal
Eva än fröken Torsell är svårligen tänkbar,
och hela tredje akten under de blommande
fruktträden blef något gripande vackert.
Aldrig har jag på scenen fått ett så starkt
intryck af sanningen i Björnsons djupsinniga
ord: »Hvori vi med naturen forenes i et
under». Grefvens roll utförde herr Klint-
berg med smak, om också ej utan en nack-
styfhet, som verkade mera militärisk än
aristokratisk. Dock denna yttre stramhet
var kanske nödvändig för att ej falla ur
rollen och älska betydligt mycket mer än
författaren tillät. Herr Riego spelade re-
visor Stuhr med sin vanliga säkra, gedigna
konst, och fröken Kumlin lyckades i en
biroll, en liten pladdrande väninna, på ett
mycket lyckadt sätt säga sina expansiva
flickaktiga roligheter eller djupsinnigheter.
En bestämd känsla att man ville ha mer
af allt det vackra, roliga och djupa, som
denna allt annat än banala pjes innehöll,
var det intryck jag fick af »Amor och
Hymen».
Per Hallströms Grefven af Antwerpen
hörde till de pjeser, som erhöllo kritikens
och publikens nästan enhälliga loford. För
egen räkning har jag redan flera gånger
erkänt en svårighet att glädja mig åt mo-
derna »historiska» skådespel öfver hufvud
taget och min fullkomliga oförmåga att
njuta af efterbildningar i shakespearesk anda,
återgifvande de gamla medeltidsuppslagen.
Äfven en så litterärt genombildad, så
djupsinnig diktare som Per Hallström kan
ej inblåsa lifvets anda i dessa dockor med
de vackra namnen Aymelotte och Gonthier.
En oändlig likgiltighet stiger upp ur deras
ändlösa verstalande \ innan man hunnit till
sjunde afdelningen börjar man längta efter
giftermål mellan alla till äktenskap lediga,
och slutligen börjar man hoppas på ett
allmänt massmord.
»Grefven af Antwerpen», denna åttonde
novell på den andra berättelsedagen i
Boccaccios Decamerone, är i shakespeare-
påverkad stil satt på jambisk vers af fram-
stående svensk romanförfattare på 1890-
talet och lär, enligt hvad jag af lärd fack-
man inhämtat, äfven äga den förtjänsten
att ha ett om den antika ödestragedien
påminnande uppslag. Ännu lärdare skulle
väl också kunna påvisa något från Calde-
ron och Löpe de Vega. Då jag ej är
säker på, hur lifsfarlig kärlekskrankhet yttrar
sig patologiskt, kan jag ej säga om herr
de Wahl spelade rätt, men jag förmodar,
att man bör nervöst kasta sig i sjukbädden;
äfven stånkandet och kvidandet förefalla
naturtrogna. Rätt föremål hade han i alla
fall utsett i Aymelotte —. fröken Astri
Torsell, till hvilken man med en tröttande
enformighet måste upprepa epitetet älsklig.
Öfriga spelade upp sina kolossalt långa
roller utan vidare brio. Herr Gösta Hill-
berg som den vilde Aubert förtjänar dock
särskildt hedersomnämnande. Ett bestämdt
fel var att drottningens långa, onaturliga
och pinsamma dödsscen ej var struken.
Dekorationerna voro goda, och stor möda
tyckes äfven ha nedlagts på dräkterna.
Det är icke sådana pjeser jag längtar efter
för vår magra svenska dramatik, och i alla
fall torde få i min tro ha så stora förut-
sättningar att kunna skrifva just dessa efter-
längtade skådespel som Per Hallström, som
både i sin kritik och i sin diktning visat
sig förstå och kunna ge uttryck åt det som
rör sig djupast hos vår tids människor.
Han kan väl ej döma sig själf att ständigt
irra i de historiska skuggornas Hades.
.En bok om »stora saker» är Tolstois
Uppståndelse, en bok med lifvets egen
färg, där man trots profetens ensidighet
känner, att det ej blott lönar mödan att
lyssna utan äfven att man ej kan slingra
sig undan det hårda grepp, hvarmed för-
fat 1 aren tar fatt på vår inre ömklighet.
Den kände professor Harnack har på ett
ställe en förträfflig och djupsinnig utred-
ning af den ryska kyrkans väsende och
visar där upp, hvilka stora likheter det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
