Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
409
finnes mellan Jesus af Naza-
rets egen uppfattning och den
ryska. Fattigdomens välsig-
nelse, de fattigas företrädesrätt
till exempel. Hos äktryska
författare såsom Dostojevski
och Tolstoi finner man, före-
faller det mig, en viss förkär-
lek för den djupt fallna kvin-
nan, för den prostituerade, en
förkärlek som- ju nazarenen
till »alla rättänkandes» sedliga
förtrytelse sällan försummade
tillfället att stryka under. Alla
tre älska verkligt förkrossade
hjärtan. Det är ej ett latinskt
nöje öfver intressanta och ljufva
synder, det är dels en djupt
känd afsky för fariseismen i
samhällets dom på det sexu-
ella området, och dels gläd-
jen öfver en definitiv och tyd-
lig omvändelse, genom hvilkens
kraft den, som bundits af sinn-
lighetens sju onda andar, för-
mår att uppstå till ett helgadt
lif. »Hon har älskat mycket»,
säger Jesus om den en gång
djupt fallna. Därmed menades
väl, utom att hon mycket älskat
honom, äfven att hon hade
förmågan af den stora kärle-
ken, var i berömmande mening,
liksom den heliga Teresa, »une
grande amoureuse», till skill-
nad från de med sig själfva snåla per-
soner, som hvarken kunna ge sig hän
i andlig eller i jordisk kärlek. Dosto-
jevskis Sonja och äfven Katinka Maslof
betraktas af sina författare med särskild
sympati. Här är ej platsen att redogöra
för romanen. Den borde alla läsa och
grundligen betrakta. Här kan endast sägas
några ord om det matta återskenet af de
Tolstoiska ljungeldarna i den vattniga be-
arbetning, i hvilken M. L. Bataille lämpat
arbetet för scenen. Det är roligt att tänka
sig ett par middagsätare på Grand Hotel
låta hofmästaren telefonera efter några tea-
terbiljetter och sedan på måfå hamna utan
för fängelset i »Uppståndelse», där jämmern
och snyftningarna kunna taga bort det
bästa middagshumör. En dramatiserad
psykologisk roman blir alltid ett oting, men
»Uppståndelse» är så rik, att det finnes
öfver äfven till den svaga efterbildningen.
Hela den märkliga och mäktiga satiren
mot »societeten», som utgör en af bokens
glanspunkter, Tolstois isiga förakt för det
inhumana i den »justa», eleganta världs-
uppfattningen får ej rum i pjesen. På tea-
tern har Neckljudof dessutom något af pre-
dikare, som han ej har i boken, där han
vacklar och misströstar många gånger om
dagen. Ett melodramatiskt drag är dumt
nog här och hvar inskjutet. Tillräckligt
mycket af styrka och skönhet fanns dock
kvar från urtexten för att ett teaterbesök
skulle löna sig.
I Katinka Maslofs roll alternerade fröken
Lundequist och fröken Torsell. Jag fick
endast se den förstnämnda. Hon spelade
här både med intelligens och kraft. Såväl
fängelsescenen med hennes den inre oron
döljande dofva ovilja mot prinsen och kan-
Fot. Herm. Hamnqvist.
FRÖKEN TORSELL SOM AYMELOTTE I »GREFVEN AF ANTWERPEN».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
