Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur bokmarknaden. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
Carl BEHRENS: Friedrich Hebbel, hans Liv og Digt-
ning. Kjöbenhavn, Bröderna Salmonsens Forlag.
År 1903 utgaf den danske litteratur-
historikern Carl Behrens en synnerligen
diger monografi öfver Christian Dietrich
Grabbe. Det var ett kraftprof som lycka-
des, och dess föremål tillhörde icke allfar-
vägens soignerade och glatta färdmän utan
dem, hvilka uppsöka stigar, dit endast en
boren diktare, en om sitt snille medveten
och efter det högsta sträfvande, om ock
bisarr skald vågar sig. Nu har Behrens i
en mindre diger, men lika väl skrifven bok
behandlat Friedrich Hebbel, åter ett kraft-
geni som Grabbe, ehuru denne så till vida
öfverlägsen, att han icke i sitt begär att nå
det oupphinneliga drabbas af Ikarus’ öde.
I Grabbe såg Behrens — i likhet med
R. M. Meyer — en föregångare till Haupt-
mann, Ibsen och Björnson. I Hebbel spårar
han framför allt en Ibsen före Henrik Ibsen.
Härmed vare nu huru som helst, men
säkert är, att då Ibsens verk vunno seger
efter seger i Tyskland, fick man ögon äfven
för Hebbel, som satte problem under de-
batt med föga ringare styrka, och i hvars
dramer förebilden skymtade till Ett Dock-
hem, Gengångare, Byggmästar Solness och
När vi döda vakna. Säkert är ock, att
då Henrik Ibsen hörde slutrepliken i Heb-
bels Maria Magdalena: »Jag förstår icke
världen längre», kunde han omöjligt frigöra
sig från intrycket af den, så djupt fäste
den sig i minnet.
Om därför å ena sidan släktskapen
med Grabbe antydes genom de elakheter
»Kölnische Zeitung» tillåter sig, när den
åt teatern i ett dårhus anbefaller Hebbels
dramer, har däremot å andra sidan utgif-
varen af hans arbeten, professor R. M.
Werner, sökt visa, hur Ibsen och Hebbel
komplettera hvarandra, i det att Ibsens
stycken röja väg för Hebbels sceniska för-
nyelse, medan Hebbels skådespel i sin tur
tjäna som förmedlare åt Ibsen, bereda plats
för honom i Tyskland, så att allmänheten
där kan intränga i och tillägna sig hans
diktvärld.
Denna för oss nordbor intressanta fränd-
skap lär komma att belysas i en doktors-
afhandling, skrifven af en elev till Werner.
Och en dylik specialstudie är nödvändig,
dess mer som den historiska kostym, i
hvilken Hebbel och Ibsen kläda sina ämnen,
knappast antyder en beröringspunkt. Vid
anblicken af en titel som »Herodes och
Mariamne» tänka vi näppeligen på »Ett
dockhem».
En författare säger, att Hebbel är ättling
af våra nordiska sjökonungar, men Judith,
Maria Magdalena, Gyges und sein Ring
m. fl. tala ett helt annat språk. Och lik-
väl flyr han från deras soliga nejder, med
vikingens begär efter omväxling, till Nibel-
ungarnes sagokrets, till ett stoff, som i Wag-
ner funnit sin störste musikaliske tolk. Och
härigenom blir han den med Schiller-priset
krönte nationalskalden . . .
Man har i Holofernes (tragedien Judith)
velat se ett slags själfporträtt af Hebbel,
sådan han var i sina kraftögonblick. Det
är härskarnaturen, öfvermänniskan, den ut-
korade, som, njutande af att låta blodet
rinna, vet, att det blott är hans kraftöfver-
flöd. Holofernes snuddar vid det komiska
och hans kraftprof äro, ehuru i den van-
liga hjältestilen, lekverk vid sidan af Heb-
bels. Ty Hebbels lif är en hemsk brott-
ning med oblida öden och onda makter,
som skulle ha krossat en svagare, ehuru
de för honom spelade rollen af lika många
fiender att öfvervinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
