Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur bokmarknaden. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS ERDMANN.
Men så var han icke förgäfves från
Ditmarsken i Holstein, ättling af de frihets-
kära och friborna bönder, som hade att
kämpa med inkräktaren, hafvet, om nästan
hvar tum af sin jord och hvilka slagit
danskarne vid Hemmingstedt. Som barn
hörde han de gamla äfventyren vid spisel-
härden om vintern, och hos den släkt, som
lyssnade till dem, lefde ännu mycket af
förfädrens okufliga trots.
Född i Wesselburen 1813, midt under
Napoleonsfejden, son af en murare och en
tvätterska, växte Hebbel upp i armod, —
i ett hem, som nöden gjorde tomt och kallt
och äfven till skådeplats för trätor, ofta af
bittraste slag, i en skola, som lärde honom se
och förstå, hvilken paria-klass han tillhör.
Det var en fantasirik gosse, svärmande
öfver en lilja eller ett rosenblad, men oftare
plågad af skrämmande visioner, af ansikten,
som förvridna och elaka sågo ned på honom
mellan takbjälkarna, af drömmar, i hvilka
han, bunden med rep, sväfvade mellan
himmel och jord, hisnande af ångest och
fasa. Ett minne, som satte djupa märken
hos honom, var de taflor, som upprulla-
des ur bibeln, i hvilken en grannkvinna
läste högt, och under intryck af Biirgers
ballad »Lenore» kunde han redan vid 10
års ålder skrifva sin första tragedi. Genom
kringvandrande sällskap invigd äfven i tea-
tervärldens mysterier, spelade han pjeser,
dem han diktat, på en egen scen i ett stall.
Ju äldre han blef, dess mera växte hans
tidiga estetiska anlag. Från skolan öfver-
gick han till fogdens kontor, där han i 7
år skref pass, auktionskungörelser och akter,
illa behandlad af principalen, som lät honom
äta med tjänarna och sofva i sängen hos
en tyfuspatient. Han glömde det aldrig,
men lyckades dock att en tid försona sig
med sitt öde genom den tröst, han fann
hos böckerna.
Hebbels beläsenhet vidgade hans blick,
men ingaf honom tillika framtidsplaner,
som förde honom bort från akterna. Han
tänkte ett ögonblick på scenen, han gjorde
sin debut på en dilettantteater, han skref
lyrik med Uhland som förebild, och en
vacker dag kunde den smärte, blonde, blå-
ögde tjugutvå-åringen, tack vare en hjälp-
sam dam, lämna Wesselburen, för att stu-
dera i Hamburg ...
Allt detta skildras af Behrens med den
lifliga och underhållande berättarkonst, som
utmärkte boken om Grabbe. Spännande
som en roman är det, äfven Hebbels senare
historia, en bitter saga om svält och skam,
om det martyrskap, som låter honom pröfva
alla sina krafter till det yttersta och känna
sträckbänkens alla kval.
Det är ett brokigt sceneri kring hans
öden. Hamburg, Heidelberg, München,
Köpenhamn, Paris och Italien bilda ramen.
Slutpunkten möter oss i Wien. Och öfver-
allt lefver och kämpar han med sin fäder-
neärfda energi, med ditmarskarens trots
för sin diktning.
Det ligger utan tvifvel något titaniskt
i detta envisa och okufliga fasthållande vid
ett stort och ädelt mål, dess mer som det
vanns med för Hebbels både fysiska och
psykiska människa så dyrt köpta offer. Och
det är väl på grund häraf som man för-
låter — eller mildt bedömer — de sidor
hos honom, hvilka falla under rubriken
undantagsmoral.
Titanisk är ock hans konst. I hans
dramer, frukten af hans passionshistoria,
brottas < n disharmonisk andes vilda och
otämda lidelse med en nästan sublim pes-
simism. Ingen lek, intet koketteri, intet
gyckel med tillvaron, utan ett lidelsefullt
allvar, som vid sidan af pçrsonlighetskrafvet
sätter äran och pliktuppfyllelsen. Med en
för hans tid originell uppfattning behandlar
han det eviga problemet om mannen, kvin-
nan och kärleken. Och i sin om Goethes
»Hermann und Dorothea» erinrande idyll
»Moder och barn» glorifierar han kärleken
inom äktenskapet.
Ty äfven Hebbel skulle dock till sist
nå icke blott berömmelse, utan lycka. Hans
giftermål med skådespelerskan Christine
Enghaus i Wien förde honom in på nya,
långt mera soliga vägar och gjorde af
vikingen från Ditmarsken en fridsäll och
hemkär borgare, hvilkens ömhet förmälde
sig med hans kraft.
Okufvad möter han äfven nu de stän-
digt förnyade angreppen och de sista årens
kroppsliga marter. Ända in i döden trogen
sitt kall, är Hebbel värd det omsorgsfulla
studium, Behrens med sådan framgång
egnat honom.
—nn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
