Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
J. J. TIKKANEN.
ATENE OCH DEN UNGE GIGANTEN. DETALJ FRAN
RELIEF Å ZEUS-ALTARET I PERGAMON.
/ Pergamonmuséet i Berlin.
reggios heliga Flavia känner icke, att
bödelns svärd tränger in i hennes kropp;
hon är idel jubel öfver det eviga lifvets
hägrande krona, och Tizians Petrus mar-
tyren har i sin dödsstund öga och tanke
blott för de små änglabarnen, hvilka
uppe bland trädens kronor vinka honom
med segerpalmen.
Det saknar ej sitt intresse att under-
söka, huru den antika konsten förhåller
sig till framställningen af den fysiska
smärtan, emedan här i allmänhet en stark
idealisering gör sig gällande, äfven i ut-
trycket. »Likasom hafvets djup», säger
Winckelmann, »alltid förblir lugnt, huru
ytan än må svalla, så visar uttrycket i
grekernas figurer under alla lidelser en
stor och fast själ.» Men detta ernåddes
icke genom att, såsom Lessing påstår,
endast nedstämma vrede till allvar, jäm-
mer till bekymmer, utan genom att för-
mäla sinnesrörelsen, äfven i dess excesser,
med ett upphöjdt patos, fullt af värdighet
och väckande medkänsla i stället för
fruktan eller löje samt genom att ersätta
den med full afsikt bristande detaljtro-
heten med en skön och ädel formbe-
handling. Det var människans gudalik-
het den grekiska konsten främst ville
framhålla.
Den grekiska konsten saknar icke
exempel på framställningen af den rent
fysiska smärtan — nämnas må den stu-
pade giganten på en ålderdomlig metop-
relief från Selinus och, från en långt se-
nare tid, en af giganterna från Pergamon,
i hvars ansikte bildhuggaren med virtuo-
sens välbehag återgifvit musklernas hop-
snöring kring ögonen. Men sådana
fall äro likväl ytterst sällsynta under den
grekiska konstens alla epoker.
I den stora konsten under den första
blomstringen vid Perikles’ tid härskar i
ansiktet öfverhufvud ett af själsrörelserna
föga påverkadt, imponerande lugn, hvilket
följer detta härliga släkte än i döden.
Ej mera tillfreds med den rena skönhe-
tens kyla, begynte man visserligen senare
införa ett tragiskt moment och starkare
betona lidelserna. Men det som talar
ur Laokoons och de besegrade Pergamon-
giganternas drag är icke så mycket det
fysiska lidandet som själskvalet, medve-
tandet om ödets oundviklighet, förtviflan
öfver nederlaget, öfver släktets förintelse.
Därför frambryta icke skrik utan suckar
mellan de halföppna läpparna, och där-
för dragas ögonbrynen uppåt i svängda,
starkt hvälfda bågar öfver de stora, him-
len fåfängt om förbarmande anropande
ögonen. Och så tungt detta kval än
är, så härskar idel skönhet i krop-
pens rörelser, i ansiktets linjer och
i det svallande håret. Det är tydligen
ett uttryck som icke studerats på slag-
fälten.
I sin här redan citerade bok, The
anatomy and philosophy of expression,
säger Bell, att framställningen af det rent
kroppsliga lidandet är motbjudande, me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
