Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
J. J. TIKKANEN.
KRISTUS PÅ KORSET. KAROLINGISK ELFENBENS-
RELIEF. / Kaiser Friedrich-Museum i Berlin.
själskval, hans blödande händer och föt-
ter eller törnekrönta hufvud. De prisa
blott det välsignade korset och den kors-
fäste såsom lifvets furste, hvilken med
sina utbredda armar, såsom Hrabanus
Maurus säger, omfamnar världen. Ty
Kristi död var ju icke hans nederlag
utan hans triumf, hvarom den fromme
åskådaren ännu i karolingiska bilder på-
minnes genom en från himlen nedsträckt
segerkrans, senare ibland genom en kung-
lig krona på hans hufvud. Enligt den
visserligen förfalskade psalmtexten hade
David profeterat: dicite in gentibus, quia
regnavit a ligno Deus, »förkunnen bland
folken att Gud härskar från trädet».
Och korsets träd är lifsens träd ur para-
disets lustgård, hvilket icke sällan, åt-
minstone redan så tidigt som i elfte och
åtminstone ännu så sent som i sjuttonde
seklet, föranledt konstnärerna att afbilda
korset såsom en trädstam, som ibland
skjuter grenar och blad. Ty den me-
deltida konsten är en idékonst, en bild-
skrift, som vill undervisa, väcka tankar,
meddela sanningar och som därför sätter
högre värde på djupsinniga begrepps-
förbindelser än på verklighetsintrycket.
Men vid sidan af denna typ står re-
dan i den karolingiska konsten en an-
nan, som är vår uppfattning närmast
och som skönast utbildades i den ita-
lienska renässansen. Kristus är död, men
det är icke döden som betonas utan den
dödades oskuld. Hans karaktär af offer-
lam ersätter här antikens heroiska idea-
lisering. Tragedin på Golgata nedstäm-
mes vanligen till en melodram. I stället
för förvridningen sökes skönheten, i stäl-
let för kvalet framställes undergifvenhe-
ten. Den korsfäste Kristus, sådan typen
utbildades af den italienska konsten un-
der fjorton- och femtonhundratalet, visar
oss vanligen endast mildhet och förso-
ning i skön form, människones son, som
stilla afsomnar i dödens frid.
Det var emellertid naturligt, att denna
uppfattning, som så omsorgsfullt afskilde
allt det förskräckliga i scenen, icke kunde
tillfredsställa behofvet att föreställa sig
djupet af frälsarens lidanden för mänsk-
lighetens synder, hvilket behof så nära
sammanhängde med den kristna världs-
förnekelsen. Den korsfäste såsom späk-
ningsidealet, Kristi själfpåtagna kval,
köttets korsfästande för syndens skull,
stod knappast mera fjärran från den
antika världsåskådningen än från den
äldre kristna föreställningen af frälsa-
ren såsom lifvets herre och dödens be-
segrare eller från renässansens i skönhet
döende offerlam, men motsvarade däremot
den tjuguförsta psalmens profetiska ord:
»jag är en mask och ingen människa,
människors begabbelse och folks förak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
