Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
J. J. TIKKANEN.
KRISTUS PÅ KORSET. ENGELSK ’MINIATYR FRAN
i#ootalet. / Robert de Lisles psaltarhand-
t J> skrift i British Museum i London.
äldre bildernas barbariska råhet. Den
korsfästes hufvud sjunker mot axeln, den
jämmerligt tärda kroppen med starkt
framträdande retben och skelettlikt magra
armar hänger i en båge -eller sjunker i
skarpa vinklar tillsamman, pannan är
fårad, Ögonbrynen snedställda och ögonen
krampaktigt slutna.
Det var på detta ideal den germani-
ska konsten från †jortonhundratalet till-
lämpade tidens realistiska och borgerligt
sakenliga uppfattningssätt, sedan särskildt
måleriet genom bröderna van Eycks
epokgörande verksamhet nått en dittills
oanad fulländning i naturåtergifvandets
illusoriska sanning. Dramatikern bland
de nederländska målarne, Roger van der
Weyden († 1464), använde den nya
konstens hela skärpa i kroppslig och
psykologisk iakttagelse för att i Kristi
figur samla all dödens förskräcklighet, ej
blott i de vanställda anletsdragen utan
äfven i kroppens likfärg och det lefra-
de blodet. Och likväl öfverträffas han
vida af Durers samtida, Matthias Grüne-
zvald, i den uppseendeväckande kors-
fästelsebild, som nyligen hamnat i museet
i Karlsruhe. Här afspegla sig lifvets alla
kval och dödens hela hemskhet. Det är
liket på gränsen till förruttnelse, en död
utan försoning, utan hopp och utan upp-
ståndelse. Ur den medeltida askesens jäm-
merdal ljuder upp mot renässansens ljusa
himmel ännu en gång och med aldrig för-
spord brutalitet lifs fåfänglighetens ångest-
skri, utan dödsdansernas galghumor och
utan den vemodiga poesi, som hvilar öfver
»dödens triumf» i Camposanto i Pisa.
Endast undantagsvis vann detta ka-
daverideal inträde i det skönhetsdyr-
kande Italien. Mot slutet af fjortonhun-
dratalet finna vi det likväl, till exempel
hos Carlo CriveL’Ii och Andrea Mantegna.
Bekant för alla, som besökt galleriet i
Milano, är Mantegnas döde frälsare, som,
utsträckt på bår, i starkaste förkortning
vänder de genomborrade fotsulorna rakt
mot åskådaren. Det är gudomen i en
lekamlig fulhet, hvilken hade tillfredsställt
själfve den stränge Tertullianus, det är
den moderna naturalismens intresse för
det karaktäristiska, i förening med den
dystra fanatism, som verkar så främ-
mande i ett njutningslystet tidehvarf, men
som med förnyad kraft åter bryter fram
i den katolska motreformationens konst,
hos Morales, Caravaggio, Ribera och
Zurbaran. Det är i sådana yttringar den
kristna konsten starkast visar sin motsats
till den antika.
Vi kunna i korthet sammanfatta det
sagda i påståendet, att framställningen
af den kroppsliga smärtan haft en större
betydelse för konsten blott genom dess
förvandling till ett andligt lidande eller i
förbindelse med en moralisk idé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
