- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
431

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UTTRYCKEN FÖR SMARTA OCH SORG 1 KONSTEN.

431

BESEGRADE BARBARKRTGARE. RELIEF Å EN ANTIK SARKOFAG. / Vatikanens skulpturmuseiim.

ett raseri, som genom sin besinningslös-
het kan göra äfven den svage till farlig.
Har en person gjort en oersättlig förlust,
till exempel en moder mistat ett älskadt
barn, så råkar hon lätt i förtviflan. Omot-
taglig för tröst irrar hon vansinnigt om-
kring, vrider i sin hjälplöshet händerna,
sliter sig i håret, rifver sönder sina klä-
der och utför andra handlingar af en
förnuftslös förstörelsedrift eller anfaller
hon, lik en furie, den hon anser vara
orsaken till hennes olycka. Så har t.
ex. Rubens skildrat mödrar och mormöd-
rar i det betlehemitiska barnamordet
(München).

Likasom hvarje paroxysm efterträdes
förtviflan af utmattning. Men sorgen är
härmed icke slut. Det dystra grubblet
öfver förlusten och hvad som möjligen
försummats för att förebygga den kan
länge upptaga alla tankar och slutligen
leda till sinnesrubbning. Men vanligen
inträder resignationen förr eller senare,
ofta mycket snart. »Naturen tar ut
sin rätt», jämvikten återställes, sinnet får
ro, de dagliga omsorgerna och intrycken,
de nya föreställningarna och de gamla, som
småningom åter tränga sig upp i med-
vetandet, trycka den irriterande tanken
ned i själens djup, hvarur den allt mera

sällan och allt mindre smärtsamt åter
dyker fram.

För antiken hade sorgen intet sam-
manhang med religionen och därför icke
heller den centrala plats i konsten som
sedan, då den kristna kyrkan tog denna
i sin tjänst. Men myterna likasom lif-
vet skänkte henne likväl tillfälle nog till
dess framställande. Sorgen fann sin väg
till gudarna likasom till människornas
barn.

Men om konsten under de flesta epo-
ker hellre stannar vid en allmän karak-
täristik af uttrycket i hållning och åt-
börder än fördjupar sig i mimiska detal-
jer, så gäller detta i alla fall i vida
högre grad om antiken än om den mo-
derna konsten. Man har anmärkt att
antiken gärna förminskade hufvudet
för att inskränka dess dominerande be-
tydelse såsom säte för sinnesorganen.
I hvarje händelse undvek man gärna
att genom betonande af mimiken
ytterligare öka dess öfvervikt. Hvad
man främst eftersträfvade var delar-
nas jämvikt, en allmän uttrycksfullhet,
det vill säga hela kroppens harmoniska
besjälande, uttryckets jämna fördelning
öfver figuren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free