Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
J. J. TIKKANEN.
antik sarkofag med grÅterskor. / muséet i Konstantinopel.
äfven de attiska grafvårdarna från femte
och fjärde seklen, där sorgescenen för-
vandlats till eller snarare ersatts med en
stilla familjescen, ett slags »santa con-
versazione» mellan förtroligt sammanhö-
riga, däri sorgen blott sakta dallrar så-
som en svag ton. Starkare är sakna-
den betonad på »gråterskornas sarkofag»
i Konstantinopel från medlet af fjärde
seklet f. Kr. Men äfven här är den en-
dast en vacker melodi i moll. Skulle
jag anmodas att ur den kristna konsten
nämna något motstycke, så ville jag tör-
hända främst påminna om de fåvitska
jungfrurna på vissa gotiska katedraler.
Men mera betecknande för det specifikt
kristna i motsats till antiken äro mun-
karna på Claus Sluters och hans skolas
burgundiska furstesarkofager i Dijon,
hvilka i sina tunga kåpor, lika spöken
ur grafvarna, dystra och högtidliga skri-
da fram ur gotiska arkader.
Gråten förskönar icke ett ansikte, och
antiken aktade sig därför äfven att fram-
ställa dess mimik annat än i barnfigurer,
hvilka däraf få något putslustigt, som
också sextonhundratalets nederländska
konstnärer förstodo sig på. De små
amoriner, hvilka i antika väggmålningar
sörja den i Venus armar döende Adonis
eller den af Teseus öfvergifna Ariadne,
torka sina tårar med baksidan af handen
på samma sätt som under sextonhundra-
talet det obeskedliga Backus-barnet i
Jordaens tafla i Kassel eller Maes lille
trumslagare, som hotas af mamma med
riset. Eljes antyder den antika konsten
gråten endast genom mantelns förande
mot ögat, för öfrigt äfven det ett sällan
användt motiv, som förekommer redan
på gråterskornas sarkofag och ännu i
romerska reliefer, men som i den krist-
na konsten blef ett af sorgens viktigaste
uttryck.
Det är betecknande, att äfven män,
framför allt bland vildar och halfcivilise-
rade raser, hvilka aldrig skulle fälla en
tår af fruktan eller kroppsligt lidande,
lätt gråta vid sentimentala sinnesrörelser.
Öfverraskande är denna benägenhet hos
Homeros’ och de tyska medeltidsdiktar-
nas hjältar. Bland konstens hjältefigu-
rer finner man visserligen härtill inga
motstycken. Men Lysippos, Alexander
den stores hofbildhuggare, säges först
hafva gifvit Herakles detta drag af
djup sorgbundenhet, som vi — i egen-
domlig kontrast till det atletiska ståtan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
