Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
J. J. TIKKANEN.
exempel en af de
fördömda i yttersta
domen på fasaden
af katedralen i Or-
vieto från tretton-
hundratalet, Berni-
nis extatiskt afsvim-
mande heliga Tere-
sa i S. Maria delia
Vittoria i Rom, Ru-
des personifikation
af kriget på Napo-
leons triumfbåge,
1’Arc de 1’Étoile i
Paris, samt den mo-
derna konstens sa-
taniska kvinna, sire-
nen, som tjusar och
dödar, sfinxen utan
hjärta, Circe, den
lockande, kalla!
Såsom redan
framgår af dessa
oafsiktligt använda
epitet, kände gre-
kerna henne nog,
den demoniskakvin-
nan. Men i denna erotiska mening tyckes
deras konst icke hafva framställt henne,
ehuru en af forntidens mest berömda ka-
raktärsbilder, Tiniomackos Medea, hvaraf
ett par pompejanska väggmålningar än-
nu synasbevara åtminstone en ungefärlig
föreställning, behandlat en besläktad typ,
hvari visserligen kärlekslockelsen och
grymheten icke sammanfalla i ett och
samma moment såsom i den moderna
typen. Att döma af antika författare
lyste grymheten i hennes ögon. Delacroix
har målat Medea i begrepp att döda sina
barn, hög och mörk i sin skönhet, kallblo-
digt lönande fadrens svek med barnens
död. Men den pompejanska Medea är sna-
rare en af ångestfull tvekan till vanvett
drifven moder, som kämpar med ödet lika-
som Niobe, mera ett offer än en bödel.
Lessing påstår, att raseri och förtviflan
aldrig »skändade» något af den antika
konstens verk. Sant är också, att gre-
kerna hellre personifierade än framställde
raseriet och gärna adlade förtviflan genom
patos. Jag vill emellertid här anföra ett
exempel på obehärskad smärta, emedan
det tillika gifver oss en inblick i de an-
tika folkens sorgebruk, nämligen en ro-
mersk sarkofagrelief i Louvre-museet,
hvilken i tre scener berättar Meleagers
historia, däribland äfven hans död. Bakom
bädden ses här tre halfnakna klagokvin-
nor, af hvilka en rifver sig i håret, medan
den äldsta, med förvridna anletsdrag,
böjer sig framåt, likasom ville hon störta
sig öfver den döende. Men tillika kastar
hon i vild förtviflan hufvudet och armar-
na tillbaka.
Vid genomgående af den antika
grafkonsten, mest visserligen anspråks-
lösa och handtverksmässiga arbeten,
kunna vi sammanföra ett antal gester,
hvilka illustrera hvad de gamla för-
fattarne förtälja om begrafningsseder och
i allmänhet yttringar af besinningslös
sorg. Vid likklagan slogo kvinnorna
kinder, tinningar, ögon och hjässa, ar-
marna och de nakna brösten så att slagen
hördes vida omkring och att huden
sprang i blod eller fick stora blånader.
De sleto testar ur sitt upplösta hår samt
skrapade ansiktet, bröstet och nacken
med naglarna. Klädernas sönderrifvande
omtalas redan af Homeros och det gamla
testamentet såsom yttringar af den för-
störelsedrift, som plägar åtfölja högt
stegrade lidelser. Historiska exempel äro
Augustus vid underrättelsen om Varus
nederlag och Nero vid Galbas uppror.
Romerska familjefäder visade sålunda sin
sorg öfver en älskad hustrus död, och
i Rom var det öfverhufvud sed, att den
dödes närmaste släktingar i likföljet miss-
handlade sig inför folkets ögon. Quin-
tilianus rekommenderar klädernas sönder-
MEDEA. POMPEJANSK VÄGG-
MÅLNING. / Museo ATazio-
nale i Neapel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
