Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tro. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO.
Af GUSTAF ULLMAN.
IQJTNANT VALL hade
friat, och Hildegard hade
svarat ja—med förbehåll.
Därmed var den som-
marens historia afslutad
just så, som det varit att vänta af dem
båda. Sedan kom deras lifs verkliga
sommar, och det blef en ny historia —
med ny upplösning. Och den hade ingen
kunnat vänta.
Så här gick frieriet till. — Hon satt
framme vid det öppna fönstret, hvars
spjälgardin stod på halfspänn, så att
solskenet flödade in i strimmor öfver
blomstervasens kvast af hvit syren och
öfver flickan, som, själf så blomlikt ljus
och stilla, vägde sitt och sin älskades
öde i sitt sinne. — I ena handen stödde
hon hufvudet, den andra bladade tank-
fullt i andaktsboken, som låg uppslagen
framför henue. Ty hon var mycket
from, trots sin friska och unga fägring.
Vall hade just stört henne i läsningen
af den gamla Bengels postilla, hon fått
af sin far och mor.
Vall satt på chäslongens karm bakom
henne, och han såg ut att vilja kyssa
henne i nacken. Hans lifliga, muntra
varelse hade all möda att hålla sig så
stilla, som stunden kräfde. I hans litet
trekantiga och röda ansikte blänkte de
stora blå ögonen, förväntansfullt spända.
Han visste, att hon skulle svara med
rent språk, men han vågade inte visa
sig otålig. Ändtligen vände Hildegard
på hufvudet. Blott en liten fin blekhet
i de lugna och ljusa dragen röjde inre
rörelse. Aldrig hade hon tyckts honom
vackrare. — Hakans kraftiga rundning
och blickens öppna uttryck af nästan
folkligt barnslig tro störde icke ansiktets
blida behag, som så oöfvervinneligt
gripit Vall och många män före honom.
Dess enkelhet älskade han, dess naivetet
likaså, men utan annan öfverlägsenhet
än den rent manliga styrkans — ty Vall
hade själf en ung och hederlig själ.
— Sigurd — sade hon — kära,
goda vän.
— Ja, ja, Hildegard.
Han sträckte fram handen, och hans
lemmar skälfde. Stora famnen tycktes
han vilja ge, men hennes blick och röst
tillstadde det ännu icke.
— Du får inte glömma, att jag är
en troende flicka, att jag — alldeles
som mina föräldrar — också vill —
Löjtnanten sänkte handen mot låret
och stirrade.
— vill att min — att den man, jag
tar till äkta, också — tror.
— Tror?
— Ja, Sigurd. Jag måste ge dig
den frågan, innan jag svarar på din.
Tror du på Gud?
Vall satt länge tyst. Hans händer
lekte nu oroligt, tafatt, gräfde i fickor-
na, upp och ner. Hans lilla ärliga an-
sikte rodnade allt hetare som en brydd
pojkes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
