Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tro. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
GUSTAF ULLMAN.
glansen öfver deras ungdom. Tvärtom
— i en samstämdhet, som väckte beund-
ran, lefde de sitt lif fram. Till dess
lifvets allvar kom — lifvets och dödens.
Ett halft årtionde senare besökte Valls
igen den kuststad, där de först samman-
träffat för att ej mer skiljas.
Sin gosse hade de lämnat hos Hil-
degards föräldrar. De ville helt för sig
själfva återupplefva sin lyckas gryning.
Sommaren var sällspordt vacker,
nästan alltför strålande varm. Kapten
Vall, som snart måste återinträda i tjänst-
göring, frossade med ett barns ysterhet
i badens och segelturernas föryngrande
friskhet. Hela hans gestalt spratt af
liflighet och i det lilla, nu något skarpt
kantiga ansiktet, som solen brännt röd-
brunt, lyste de stora blå ögonen, blanka
och glada.
Hildegard satt vid fönstret, lutad
öfver sin gamla postilla af Bengel. Sigurd
var på en kamratfest och skulle inte
komma hem förr än till kvällen.
Litet trött efter sin tysta middag,
drömde hon nu ensam i samma lilla hyrda
sommarrum, där han friat och hon sagt
ja — med förbehåll. Minnena doftade
med i syrenernas milda ånga från vasen
bredvid henne, och hon stödde sitt ljusa
hufvud i handen, njutande.
Ännu var hon vacker. Haka och
kinder hade fått fylligare rundning, blic-
ken var öppen och blid som förr och
leendet lika rent, blott litet klokare,
moderligare. Hon var i allt en bild af
sin egen trygga och äkta sällhet.
Sol och värme strömmade in genom
det öppna fönstret, och endast hafvets
starka brus minde om svalka. Hildegard
knäppte upp blusens krage, så att hen-
nes runda hals blottades. Och med fing-
rarna mellan bokens svala blad lyddes
hon ut till vågsången. Hon tänkte på
honom, som hon lärt älska Gud och tro
på lifvets enda rätta lösning. För allt
var hon tacksam — mot honom, och
mot Gud.
På stranden vimlade det af ljusklädda
människor, som togo sin kvällspromenad.
Det hade blåst upp till hård bris —
de flesta lustseglare hade redan landat
igen i inre hamnen. Fjärden gick i
mörka, växande bränningar, med lysan-
de hvitt skum. Till natten kunde det
bli storm. Men ännu var det endast
vackert och härligt friskt efter en hel
rad kvalmiga dagar.
Kapten Vall hade tänkt just så. Han
hade inte gått hem direkt efter den allt-
för starka middagen, utan tagit till låns
den lilla tullbåten och seglat ut, ensam,
för att lufta bort svetten och vinstäm-
ningen.
En liten pojke, som i det längsta
härdat ut och suttit i blåsten med sitt
metspö på yttersta stenbänken, reste sig
just och snodde sin ref, när han upp-
täckte, ett stenkast från land, en under-
lig, stor tingest ute i böljorna. Det var
kroppen af en man, som låg och flöt,
klädd i uniform. Han länsade, på rygg,
för de anryckande brottsjöarna, så lugnt
som hvilade han efter en simtur.
En kort stund efteråt var banken
tätt packad med folk, häpet stirrande,
sorlande, i skräck och undran. En båt
sattes ut och roddes den drunknade till
mötes. Man tog upp liket och förde
det i land, där alla kände igen den
stackars förolyckade. Den döde var
kapten Vall.
Den hemska öfverraskningen spreds
af dofva och beklagande stämmor öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
