- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
445

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tro. Af Gustaf Ullman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRO.

445

staden. Folket ryste i kvällstormen.
Händelsen var så underligt sårande, så
upprörande meningslös.

En så ung, så präktig och så lyck-
lig man!

Men sorlet blef till hviskande fasa
och stum ångest, när Hildegard Vall
kom ner till båren, där mannen låg.

Hon trängde sig fram, som i vanvett
sprang hon, helt hvit från pannan och
ner till den blottade halsgropen. Ingen-
ting såg hon — visste endast, att hon
måste se den döde, som hafvet tagit
varm och full af ungt lif, och gifvit igen,
stel, liflös, iskall.

Hon ryckte den öfverbredda vaxduks-
rocken från båren och betraktade sin
älskade. Styf och rak var han, i sin
drypande våta uniform, men dragen hade
en ro, som icke var skrämmande. Blott
så fjärran, så olik allt, hon sett förut.

Båren bars upp till staden, hon ville
följa, men några kvinnor togo hand om
henne och ledde henne hem.

Hennes far hade kommit för att
hämta henne därifrån.

Han var gammal, men icke så bruten
som hon. — Troget följde han henne,
var alltid hos henne, höll hennes hand
i sin och läste högt för henne ur deras
gamla böcker.

Men han visste inte, om hon hörde
honom. Han talade om modern, om
hennes lille son, om lifvets plikter och
Guds kärlek, som gaf och tog, men all-
tid ger hvad som är bäst för oss.

Hon nickade, men som i sömn.
Hon tackade honom, men tonlöst. —
Hennes öppet uttrycksfulla ögon, som
förr speglat en tro, enkel och fast som
hos ett folkets barn, hade mörknat, stel-
nat i en bottenfrusenhet, en kyla, som

liknade blicken hos en död. Hon talade
inte om Sigurd.

— Jag vill — bort — sade hon en-
dast. — Bort härifrån, far.

— Ja, mitt barn. Vi resa hem —
till din gosse, som Gud gifvit dig till
tröst.

— Gud?

Han ryste vid hennes tonfall.

— Ja, min flicka. Tror du inte mer
på Gud?

— Tror?

Hon sviktade vid frågan, hon teg.
Endast hafvets tonande och en redan
höstligt hvisslande vind därute störde
dagens ro. — Men hon plockade i oro
på sina svarta spetsar, och läpparna rör-
de sig. Det blef småningom hörbara ord.

— Hvad säger du?— fortfor fadern.
— Du vill ändå tro?

— Ja; kanske, far. Men — säg mig
då, du, hvarför han tog min man, min
älskade, som var så god.

— Ack. Du hade ju själf gifvit
honom åt Gud. Du hade ju själf lärt
honom att tro. Och nu — tviflar du.
Kanske har Gud velat pröfva din tro
och därför tagit Sigurd hem till sig.

Han hade sagt sina ord, mildt, väd-
jande, som trodde han nu, att hon själf
såg klarare i den dunkla gåtan. Men
hon grep isande hårdt om faderns hand,
och stirrande mot rutan utbrast hon, som
för sig, glömsk af allt annat:

— Nej! Nej, hvarför tog han då
inte mig — eller — hvarför inte —
någon annan.

Den gamle svarade icke, suckande
slog han sakta upp den gamla Bengels
postilla, han gifvit sin dotter, då hon
var barn.

Ur den läste han högt. Då löstes
hennes spända, sällsamma stelhet. Stilla
grät hon, och smålog, underligt, som i
en sorgset blid dröm, genom tårarna.

Men han visste inte, om hon hörde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free