Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tro. Af Gustaf Ullman - Alfhild Agrell. En skiss. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
GUSTAF ULLMAN.
på honom. Visste inte, att hvart ord
han läste var ett minne af hennes ung-
doms lycka, af den soliga tid, då hon
lärde sin käraste att tro, anade icke, att
hon lyssnade till den gamla texten i en
ljuf och högtidlig glömska, som hörde
hon läsas det första kärleksbrefvet af
sin älskade döde. Han höll upp och
såg på henne.
— Läs, läs — mera, far, — sade
hon blott, och han läste för henne till
dess afresans stund var inne. •
ALFHILD AGRELL.
EN SKISS.
Af KLARA JOHANSON.
Med 2 bilder.
EN författarinna, hvars namn läses
ofvan dessa rader, debuterade på
våren förlidet år. Icke första resan,
som hvar man vet. En hel rad af
uppmärksammade och förbryllande debuter
sträcker sig bakom denna senaste, som er-
farenheten varnar mig för att kalla den sista,
ända upp till en period, hvilken det nyare
släktet betraktar historiskt.
Först kom dramatikern och socialmora-
listen, som skakade, retade och imponerade
på en häpen och ovan publik och skaffade
outsinligt bestyr åt recensenternas den tiden
så samvetsgrant dryftande pennor. Den
menlösa psevdonymen Thyra, som den trots
sin sceniska bravur helt visst föga kavata
unga norrländskan valt till betäckning för
sina nybörjarsteg, utbyttes småningom mot
det respektablare »fru Agrell», som det strids-
glada åttio-talet i ända behöll sin klang af
gäll och väckande lurstöt.
En bit in på nästa decennium steg den
fryntliga matronan från Jockmock fram på
en bred tribun och smittade massor af folk
med sitt soligt gemytliga löje. Nej tänk,
fru Agrell! Fastän skallande applåderad
och kraftigt inropad, retirerade den roliga
lustspelsprimadonnan efter ett par gästroller
till privatlifvet, förmodligen—i olikhet med
andra divor — oåterkalleligt.
Men nästan i detsamma fru Petterkvists
blåa moarésläp svängde ut till höger, in-
trädde från vänster en diktaryngling med
lidelsetungt allvar öfver dragen och lyrisk
brand i den upprörda och starkt ljudande
stämman. Stig Stigson, den nyborne no-
vellpoeten nordanfrån, hälsades i kör som
en mindre vanligt lofvande ung talang, hvars
små olater man i betraktande af hans färsk-
het var böjd att se mildt på ... A, fru
Agrell igen! Jag fruktar, att de personer,
till hvilkas yrke det hör att icke låta sig
duperas, voro ledsna och stötta den gången.
Jag var själf, ehuru späd; en bland dem,
och jag har aldrig njutit af att påminnas
om den rådvisa och uppmuntrande gransk-
ning jag ägnade unge Stigs förstlingar.
Nu sist rubbade hon än en gång våra
klassifikationscirklar, men på ny metod. Att
efter mer än två årtionden af dramaturgisk
och novellistisk verksamhet plötsligt med
éclat svinga öfver i romanfacket är knap-
past förenligt med god ordning. Hade ett
okändt författarnamn lästs på titelbladet
till »Guds drömmare», så undrar jag, om inte
denna afstickande och intensiva bok skulle
vunnit en hastig och bullrande ryktbarhet;
men nu stod där rent ut Alfhild Agrell,
och man var icke sinnad att låta lura sig
på nytt. Tryggast var det att hålla sig för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
