Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Alfhild Agrell. En skiss. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFHILD AGRELL.
447
siktig och något så när neutral inför detta
oväntade experiment af den »mångfrestande»
författarinnan.
Nåväl, det ginge fortast att tolka denna
långa produktion, hvilken från små pigga en-
aktare på villsamma krokvägar slingrar sig
fram till en diger roman, som en serie till-
tag, mer eller mindre lyckligt utfallna, af en
talangfull och smidig skriftställare med vä-
derkorn för de andliga atmosfärväxlingarna.
Intelligent vore emellertid icke den tydningen,
ej heller helt honnett. Det finns ett an-
nat förfaringssätt, redbarare, bättre tillfreds-
ställande och i grunden enklare: att som
den gamle greken tända sin lykta och ströf-
va genom de många böckerna för att söka
en människa. Och den möter letaren vid
hvart steg i Alfhild Agrells samlade eller
rättare spridda verk — densamma under
alla förklädnader och i alla utvecklingsfaser.
Mot slutet af år 1882 spelades som
mellanpjes på Dramatiska teatern en två-
aktare med titeln Räddad och blygsamt be-
tecknad som »interiör». Stockholmarna
bleknade, ryste, gräto — och applåderade,
teaterdomarna fingo användning för en del
af sina bästa betygstermer och hängåfvo sig
åt storhetsdrömmar om den svenska drama-
tikens framtid. Alldeles opröfvad var icke
den nycelebra författarinnan, hvars borgerliga
namn ännu undanhölls offentligheten: ett
par proverbaktiga bagateller, små äkten-
skapsscener med liflig dialog och konstlad
upplösning i godo, hade redan låtit skymta
en gryende dramatisk kapacitet. Men något
som denna våldsamma »Räddad» med dess
hvassa belysning af alldaglighetens gömda
mörksidor och dess oförsonliga tragik var
man icke beredd på.
Man observerade nog — åtminstone
dagen efter —, att det svarta låg för på-
bredt, att ljuset riktades för afsiktligt och
att styckets två misshagliga individer fått
ett farligt stänk för mycket af bofkulör.
Men »realism» var där i alla fall, och
då tålde man lätt några excesser; där fanns
sanning, och den fick gärna vara öfverdrif-
ven — så mycket snabbare sprang den i
dagen. Hade fru Viola Hjerne, den för-
tryckta och ändtligen revolterande makan,
efter en uppgörelsedebatt helt enkelt satt
på sig kappan och tågat ut öfver hemmets
ALFHILD AGRELL 1882.
tröskel, så hade man säkerligen blifvit min-
dre upprörd än nyfiken på om hon skulle
»komma igen»; men nu stod hon med sitt
barns lik på ena armen, under det hon med
den andra signerade det dokument, hvari-
genom hon med sin lilla förmögenhet räd-
dade maken från försnillningsstraff och för
evigt friköpte sig själf, och så vandrade hon
med den döda lilla kroppen i sin famn . . . Så-
dant lägger sig på nerverna, och när styc-
ket kom till Gefle, måste en dam bäras af-
dånad ur salongen.
Med detta stora slag var fru Agrell in-
registrerad i »nya skolan» och placerad vid
Ibsens, Björnsons och Kiellands fötter, dessa
tre öfverväldigande namn, som man så tidt tog
i pennan och brukade så onyanseradt. Men
det tycks icke ha legat något ärekränkan-
de i denna klassificering; först en något
senare period, som i den naturliga reak-
tionens leda gäspade åt »indignationsdra-
matik» och »ibsensk efterklang», bragte den
i en misskredit, som ännu håller sig.
Det fatala öknamnet efterklang anstår
föga trots fläckar och skrofligheter så lef-
vande diktverk som fru Agrells främsta dra-
mer med deras oemotståndliga makt att
gripa och fjättra, hvilken samtida åskådares
vittnesbörd bekräfta och som ännu, fastän
de i striktaste mening torde vara spelpjeser,
kan beröra den nutida läsaren med en upp-
ryckande fläkt. Det synes mig, att här i
stället föreligger ett fall af genklang, dub-
bel genklang. De nymornadt friska och
ostyriga röjningsidéer, som tumlade i ærans
luft, funno husrum som efterlängtade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
