Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Alfhild Agrell. En skiss. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFHILD AGRELL.
449
bland fru Agrells större dramer, hvilkas
skumma »pessimism» en gång väckte så
många rysningar. Men tristast af dem alla
verkar Ingrid (1900), med den lugu-
bra undertiteln »En döds kärlekssaga». Här
kunde man nästan komma med den gamla
missbrukade frasen, att hjältinnan »går un-
der», ty lifsnerven dödas eller domnar åt-
minstone, när hennes stora och högsinta
offer hjälplöst krymper till intet under en
besk och frätande ironi — ingen männi-
skas utan lifvets, ödets eller hvad man vill
kalla det. Tragiken växer fram helt stilla,
utan stora åthäfvor och knallande uppgörel-
sescener, lidelsen sjuder under dämpade
ord. Dramat är denna gång helt förlagdt
till själarna, till en själ rättare, och de ut-
omstående, som oroligt ila omkring och tro
sig ingripa, få inte ett finger med i utveck-
lingen.
Samma fortskridande till allt djupare
innerlighet och genomlysande besjälning
varsnas, som rimligt är, hos novellisten Alf-
hild Agrell. Mystifikationen Nordan/rån
(1898) hade föregåtts af åtskilliga band be-
rättelser och reseskisser. Ett och annat i
dem har blifvit urblekt och antikveradt, res-
ter af en litteratursmak, som redan åttio-
talet i lindan hade utdömt, hänga kvar i de
tidigare, och den kompositionsduktighet,
hvarmed fru Agrell frapperade på scenen,
stod henne mindre säkert bi på detta om-
råde. Men öfverhufvud är det en rifvande
fart i dem, ett ungdomligt sjudande tem-
perament, som kan slå öfver i brutalitet
eller själfsvåld men som alltid bär upp
flykten, och starka ämnesgrepp.
Den tiden hade allmänna kritikeropinio-
nen ännu icke utfärcjat förbud på att skrif-
va Norrlandshistorier, och Norrlandshistorier
skref hon med lif och lust. Af barndoms-
minnen från födelsestaden Hernösand, af
folkskrock och allmogeskick, af ljus eller tra-
gisk bondepoesi skapade hon en hop saf-
tiga noveller och små situationsstudier, hvil-
kas ursprunglighet i drastisk humor och
ömsint allvar strömmar emot en lika frisk
den dag i dag.
Men lyriken, som kväller så ymnigt hos
Stig Stigson, hade legat gömd förut. Hvad
lockade den i dagen? Kärleken, tänker
jag — en vaknad och starkare känsla af
samhörighet med folket »nordöfver», sol-
nätternas och frostens folk. Den unge ånger-
manlänningen Pelle Molin hade rört med
Fot. Henn. Hamnqvist.
Ord och Bild,
rg.
sin slagruta vid Norrlands okända skatter,
poesiens »slumrande millioner». Det var
inte mycket han fick tid att gräfva fram
— hvad han gaf var, noga sedt, endast
löften och vinkar, men strålande löften och
fruktbara vinkar. Genom sin tidiga, be-
gråtna död och sin plötsliga ryktbarhet —
så mycket starkare, emedan posthum —
blef emellertid den älskvärde och originelle
diktaren helt oförskyldt en sorts pendant
till »morbror Ruben» i Selma Lagerlöfs
dråpliga novell. Morbror Ruben hade, som
bekant, aflidit vid spada år och användes
sedan dagligen som buse för alla släktens
barn — allt hvad de togo sig för hade mor-
bror Ruben gjort förut, bedyrade man.
Alfhild Agrell kände igen sitt älskade
Norrland i Pelle Molins fragment • hembygds-
känslans stolthet, som han gifvit så härliga
uttryck, föddes på nytt inom henne och
blef till inspiration. Denna impuls fick hon
från Molin, och skulden erkännes på första
sidan af Stig Stigsons bok; men allt hvad
den ingaf henne af syner och stämningar
var hennes egendom. Den boken inrym-
mer det konstnärligt färdigaste hon någon-
sin skrifvit. Ja, vår vitterhet har väl gan-
ska knappt om exempel på en omfångsrik
novellsamling så helstöpt, fulltonig och skif-
tande inbillningsrik som denna. Hennes
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
