Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK.
Af BO BERGMAN.
Hjalmar Edgren: Brustna återljud. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Carl Rupert Nyblom: Rim och bilder. Stock-
holm, Albert Bonniers förlag.
Hans Vik : Det lyckliga landet. Stockholm, Wahl-
ström & Widstrand.
Vilhelm Ekelund: In candidum. Stockholm, Al-
bert Bonniers förlag.
Sven Lidman: Pasiphaè. Stockholm, Albert Bon-
niers förlag.
— Primavera. Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Sigfrid Siwertz: Gatans drömmar. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Af de diktböcker, som sammanställts
härofvan utan andra skäl än att de falla
under den senare skörden, är den första,
Edgrens Brust?ta återljud, ett posthumt
arbete. Professor Hjalmar Edgren, svensk-
amerikanen, död för ett och ett halft år
sedan som medlem af Nobelinstitutet, är
ju litterärt mest bekant som öfversättare.
Hans egen poetiska produktion har aldrig
kommit att stå i de främre leden, och dock
fanns det säkert i den orolige och käns-
lige mannen ett stycke af en skald. Hvad
han mötte på sina skiftande vägar formade
sig utan svårighet till poetiska symboler.
Hans öga var vaket, hans natur varm och
mottaglig. Han hörde helt visst till de
människor, som icke kunna vara likgiltiga
och som icke bara tvingas att fråga, utan
också att svara sig själfva — där inga
andra svar stå att få. Dessa hans svar
komma icke från en tanke som kräfver be-
vis, utan från en känsla som fordrar att få
tro. Skalden är till sitt innersta en tro-
ende optimist.
Högtidlig genom tiden skrider
en djupt beslöjad skuggestalt;
ur lifvets hand den facklan vrider
och grusar välden öfverallt.
»Förintaren» du nämner den,
»Förmedlaren», jag ville svara,
»emellan lif och lif igen».
Men ho är den, som kan förklara?
Det mesta af hans poesi är sålunda
reflektionspoesi, tankelyrik. Det är gärna
en syn som blir till symbol, ett landskap
som speglar och omsätts i en själsstämning.
Kanalen mellan ögat och tanken är stän-
digt farbar. I de första stroferna utveck-
las bilden, berättas händelsen, och så föl-
jer i de sista »tillämpningen». Denna poe-
tiska teknik hör nu icke till våra dagars,
och det behöfs en ovanligt drifven konst-
närshand för att komma öfver det stereo-
typa i proceduren. Snoilsky, som någon
gång användt sättet, har gjort ett litet mäs-
terverk i dikten Telegrafen och fåglarna.
Ett par tre af Edgrens dikter i genren ha ock-
så lyckats. Jag nämner den vackra inlednings-
sången Spegelvåg, som dessutom bärs af
en melodi, hvad man annars går miste om
i skaldens produktion, och vidare Frost-
bilder med sin lära om lifvets eviga krets-
gång, om våren som förnims i isfloran på
rutan, »röjd i köldens bleka växter». —
Har icke Strindberg en gång skrifvit några
besjälade prosarader inför samma syn?
Emellertid finns det mera i samlingen
än rena tankedikter, och de små natur-
målningarna, som icke göra anspråk på
något annat än att fastslå en vacker tafla
i minnet, äro ingalunda sämst. De uppen-
bara alla samma friska glädje öfver skönhe-
ten i världen, och om det öga, som sett
dem, icke har någon påfallande skarp eller
originell blick, så har det åtminstone värme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
