Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK.
455
och uppriktighet i blicken. Vackrast bli
de kanske, när de setts som visioner i det
främmande landet och färgats af hemläng-
tan. Då hägrar Värmland för skalden, och
då hör han furususet så tydligt, att han
måste skrifva en dikt om det. Men i ryt-
men kommer intet furusus. Det kom en
gång från Värmland, men i en annan skalds
visor.
Ofta är det en åskådlighet och en kon-
centration i stroferna, som för tanken till
Snoilsky. Läs denna syn från ett kupé-
fönster, denna glimt i ögat och själen:
Framåt i dam med iltågssus
förbi en by med hvita hus,
en bäck, en kvarn, en skummig fors,
en kulle fylld med hvita kors
och hennes graf ... O, flydda år,
O, minne, som förklaradt står!
En afskedsblick af stjärneglans,
som sade allt, där ord ej fanns . . .
Påverkningen af den nämnda skalden
är ju tydlig, och på samma sätt finns det
nog åtskilligt af Viktor Rydberg i de egent-
liga tankedikterna. Edgrens hela lifsåskåd-
ning är för öfrigt på det närmaste släkt
med Rydbergs; bägge voro rikt upplysta
naturer och bägge funno sin ankargrund
i en egen blid mystik, ett allsvärmeri, som
lånade den kristna trons ord och formler
och dock bottnade i mycket utanför denna.
Både som tänkare och skald är Edgren
naturligtvis den minst betydande, men skald
är han dock i sina stunder — låt vara att
hans poesi icke allt för ofta begagnar egen
flygapparat och att den som används hör
till »den äldre skolan».
Till denna äldre skola får man väl
också, af naturliga skäl, räkna Carl Rupert
Nybloms sista samling Rim och bilder.
»Egentligt lefde jag blott då jag kvad»,
har Tegnér en gång sagt. Man kunde ha
lust att snurra på denna sats, när det gäl-
ler professor Nyblom: egentligt kvad han,
när han lefde. Hans bästa poem och sä-
kert ett af hans roligaste är hans eget lif.
Därmed har jag för ingen del påstått, att
de andra äro ledsamma eller dåliga. Men
hans betydelse har ju icke varit störst som
skald, den ligger pä annat håll: i den
tändande och medryckande makten i hans
långa lärare- eller rättare ungdomskall;
och hvad han här uträttat kunna student-
generationer vittna om. Uppsala kan tacka
honom, liksom han kan tacka Uppsala, sitt
Uppsala.
Det är därför inte mer än rätt och
billigt, att den första dikt man möter i
denna skaldens »sista» samling heter Fyris.
Ja, det är hans diktnings Castalia — inte
alltid kristallklar, det är sant . . .
Men hur hans bölja rullar,
dock ljusnar sist hans värld.
De gamles ättekullar
han hälsar på sin färd;
nu stolt han speglar lärosal
och Vasaborg och katedral
vid tallbekrönta höjder,
där förr klang sköld och svärd.
Det är de fosterländska minnena som
hufvudsakligast speglas i Nybloms senaste
dikter. Skalden firar vår odlings stora namn,
skrifver prologer och kantater, sjunger ut
gamla operan och in den nya, gör vers
om och vid allehanda mer eller mindre
officiella tillfällen — och vacker, någon
gång verkligt pompös vers. Att den kan
bli skematisk ibland tjänar ingenting till att
förneka; det är en sjukdom, som brukar
vara oundviklig för den s. k. tillfällighets-
poesien. Jag hör inte till dem som utan
vidare affärda dylik poesi med en grimas;
men man bör akta sig att söka rehabili-
tera den med Goethes ord, att all god
poesi i grund och botten är tillfällighets-
poesi. Här gör den vanliga begreppsför-
virringen en dålig vits på ordet »tillfälle».
Hvad Goethe menar med »tillfälle» är na-
turligtvis det inre tillfället (= inspiratio-
nen, stämningen, diktningsbehofvet); alltså
raka motsatsen till hvad ordet enligt van-
ligt språkbruk betecknar i sammanställningen
tillfällighetspoesi, där det är den yttre an-
ledningen, utan motsvarande inre behof
hos skalden, som är diktens genesis. Dikten
verkar därför »beställd».
Nu är det nog så att icke alla af Ny-
bloms festdikter kunna fritagas från denna
sista effekt. I några är dessutom den poe-
tiska apparaten så antikverad, att den för-
tar hela njutningen. Så i kantaten vid ope-
rans invigning, där skalden inte dragit sig
för att invitera Dionysos, Athene och Apollo
och anhålla om deras benägna utlåtanden
rörande den sceniska konsten. Konversa-
tionen blir därefter; den är stel som på
en skyldighetsbjudning. Och skalden-vär-
den känner sig onekligen en smula be-
svärad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
