Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK.
459
rytm, som måste rycka med. Sedan Stag-
nelius’ dagar har i Sverige knappast skrif-
vits vers, Levertins i viss mån undantagen,
med den tunga praktfullhet som öfver en-
staka dikter och enstaka strofer i Prima-
vera.
Det första afsnittet, som bär bokens
titel, är svagast. Kärlekslyrik, vacker men
en smula entonig, trots aktningsvärd om-
växling i rytm, utan något som biter sig
fast i minnet. Och framför allt utan den
omedelbarhet, som ändå till sist är det
som på området i fråga bär längst. Dikt-
bokens tyngdpunkt ligger i »Hellas och Ha-
des». Här, i de antikiserade hymnerna till
Chronos, Chaos, Persephone, Thanatos och
hvad de allt heta, står Sven Lidman till
dato på sin konsts toppunkt. Han kan
sina klassici, ibland litet för bra tycker man,
när man får en half mytologi på meter,
med långa listor på guda- och gudinne-
namn, ädelstenar, kryddor m. m. Men med
hvilken konst har han inte användt sin
vokabulär! Det glöder och gnistrar, doftar
och gungar i en rytm som långa dyningar,
jublar, snyftar, förbannar om hvartannat —
en hel lifs- eller rättare dödskonsert. Ty
Hades är nästan alltid bakom.
Hör dessa strofer (Chaos):
En gång kommer den dag då den yttersta kölden
stundar:
jorden kraftlös och arm mäktar ej bära det släkte,
hvilket för några solhvarfs strid hennes tidlösa
slummer väckte,
alimodern Gæa längtar att dö och det tårlösa ögat
blundar.
Kärlek och kyssars sång och barnaföderskors skri
skall du ej höra mer under hvalfvets remnade kupa.
Solen slocknar i rök och månen förmörkas däri,
sphererna brista och sjunka i det oändligt djupa.
Eller Thanatos:
lrackel släck are, ljufva broder till den Sömn som
mitt läger flyr,
krossa i nattens skål din vallmos döfvande kärnor,
låt mig till botten tömma den dryck som den
lefvande skyr —
låt mig få slockna och dö som fästets fallande
stjärnor, etc.
Dikter som dessa sakna i egentlig me-
ning originalitet, så till vida som de ju
äro . efterbildning och stundom ren trans-
skription af antika mönster. Man tycker
åtminstone så lill en början. Och dock
skall man icke behöfva läsa långt, innan
man finner att det gjutits nytt vin på de
gamla krukorna och att detta nya är ett
modernt lifs lidelse och ångest. Man hit-
tar skalden under kostymen. Han bär den
med betydligt större värdighet än i Pasiphae.
De stora orden kunna skramla tomt äfven
här, i den sista boken, och ibland Öser
han ut en sådan störtsjö af dem, att hela
intrycket spolas bort. Effekterna döda effek-
ten. Målande bilder, som ingenting måla
och som bara tala om att vägen till dem
var lång, kan man nog leta reda på, ifall
man har lust — men det vill man helst
slippa. Det är roligare att för en stund
bedöfvas af all denna exotism, denna poe-
tiska drifhusflora, som spirat upp ur ett
ungt och brinnande blod.
Kostympoesi, »lärd» poesi blir alltid
fåtalets bland det fåtal, som öfver hufvud
läser poesi. Omedelbarheten är genväg till
de flesta hjärtan. Men om nu en skald
blir mera skald genom att kalla sin älskade
Locusta, hetärernas hetär, i stället för det
lilla borgerliga namnet i almanackan och
genom att styra ut henne i tyrisk prakt,
med »smycken af mörkögd smaragd, hya-
cinth, carneol och safir» i stället för efter
årets modejournal — ja, så må han na-
turligtvis göra det. Man invänder att det
i så fall icke är hon, utan kläderna, som
han älskar, och att han icke blir skald
förrän dessa slutat att betyda hvad de be-
tyda för honom. Svaras: de måste vara me-
del, icke mål. De skola locka fram skön-
heten, men de få icke själfva vara det enda
han ser. Den form, den klädedräkt en
skald skall ikläda sin dikt är den, i hvil-
ken dikten bäst kan utveckla sina skön-
hetsmöjligheter. Och här är icke alltid da-
gens mod mest att rekommendera.
Sven Lidman har nu valt det gamla
Hellas’ åt sin sångmö. Han har gjort det
därför att hon hviskat till honom, att det
klädde henne bäst. Och hon har säkerli-
gen rätt.
Med detta måste jag ta farväl af hen-
nes heta ögon och alla hennes kedjor och
ringar — när träffas vi härnäst? —, och
som jag förut tagit språnget genom länder
och tider från Sverige öfver den blå blom-
mans rike till Hellas, är jag nu tillbaka
igen i mitt eget land och min egen stad.
Jag är tillbaka och går på gatorna i Stock-
holm, och framför mig går en ung man
med böjdt hufvud och drömsteg. Han
tycks ha godt om tid. Han stannar i gatu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
